Bra om kusiner får arvsrätt – och Allmänna arvsfonden färre miljoner

Allmänna arvsfonden har funnits sedan 1928 då kusiner fråntogs arvsrätten. Fondens medel tillförs inte statskassan utan hålls avskilda för att efter ansökan delas ut till lämpliga allmännyttiga ändamål. Under 2022 fick fonden in 1160 miljoner kronor, men delade bara ut 780 miljoner kronor. Hela 12,3 miljarder finns dessutom kvar sedan tidigare utan att delas ut.

Nyligen kom Riksrevisionen med allvarlig kritik mot bristande kontroll av de bidrag som delas ut. Rapporten sträcker sig så långt att den föreslår att arvsfonden avskaffas. Arv som inte har testamenten ska i stället tillföras den stora statskassan.

Utredningen visar att mottagarna av bidrag inte alltid är seriösa och att den verksamhet som ansökningarna avser ofta är överdrivet personalintensiva. Misstanken är att en del belopp hamnar hos kriminella gäng. Inte heller är det tillräcklig konkurrens mellan olika sökande. Det är helt enkelt för få seriösa ansökningar trots att arvsfonden gör allt den kan för att sprida kännedom om bidragsreglerna.

Arvsfondens beslut kan inte överklagas, vilket gör att fonden helt fritt kan besluta om vilka medel som fonden ska ta hand om.

—  Thorulf Arwidson

Nyligen har regeringen även tillsatt en utredning som ska överväga att återinföra arvsrätt för kusiner. Sådan rätt finns i Norge, men inte i Danmark och Finland. I de flesta andra länder har kusiner arvsrätt. Kusiners arvsrätt togs bort därför att kusinarv ansågs öka ägosplittring av jordbruk och att släktgemenskapen mellan kusiner hade tunnats ut. Det är dock fortfarande en spridd missuppfattning att kusiner och kusinbarn har rätt till arv. Utredningens direktiv återspeglar viljan hos nuvarande regering.

Varje år avlider omkring 1 800 personer som helt saknar arvsberättigade släktingar. De flesta har dock skrivit testamente, vilket gör att kvarlåtenskapen inte tillfaller Allmänna arvsfonden. Men omkring 600 personer avlider utan att ha arvingar och utan att ha skrivit testamente. Kvarlåtenskap i dessa dödsbon, med ett värde på omkring 1 miljard kronor per år, tillfaller arvsfonden. Detta även om den avlidne klart uttalat att han inte ville att arvsfonden skulle ta hand om arvet.

Det finns många förklaringar till att testamenten inte skrivs. En del orkar helt enkelt inte ta tag i frågor om döden. Det är inte ovanligt att en person under tiden närmast före dödsfallet ändå givit klart uttryck för ”sin yttersta vilja”. Då finns enligt lagstiftningen möjlighet för den, som den avlidne ville skulle få arvet, att ansöka om att få arvet i stället för arvsfonden.

Varje år inkommer det ett femtiotal sådana ansökningar till arvsfonden och omkring hälften av dessa bifalls. Det innebär att 20–25 personer per år menar att det är känt vad arvlåtarens sista vilja var utan att ändå få del av arvet.

[ Steven Crosson: Det skaver när en kommun bedriver aktivism med skattepengar ]

Som advokat har jag tidigare som ombud företrätt personer som menar att den avlidne uttalat sin tydliga vilja, vilket då även kan bevisas. Jag har även studerat hundratals avgöranden under de senaste femton åren. Utan tvekan kan jag konstatera att det ställs överdrivet stränga krav på utredningen om den avlidnes vilja. Det är beviskrav som annars i praktiken bara uppställs i brottmål och som knappast överensstämmer med lagens syfte. En tidigare generaldirektör och även en tidigare chef för myndighetens arvsfondsenhet har själva riktat kritik mot de stränga beviskrav som uppställs.

Arvsfondens beslut kan inte överklagas, vilket gör att fonden helt fritt kan besluta om vilka medel som fonden ska ta hand om. Det förekommer häpnadsväckande avslagsbeslut där den avlidne klart uttalat att arvet skulle tillfalla en viss person. Det kan ha varit en sambo, en god vän eller kusiner. Trots att den avlidne till och med sagt att han inte ville att arvet ska gå till arvsfonden så går arvet dit.

Även när det gäller fondens godkännande av testamenten som inte fullt ut uppfyller formalkraven är fondens praxis aggressiv. Arvsfonden har i många år kämpat med näbbar och klor för att få in så mycket som möjligt av de testamentslösa arven, trots att fonden har stora svårigheter att få in ansökningar om bidrag till lämpliga ändamål.

Min erfarenhet säger att även fondens agerande för att alltid få in så många miljoner som möjligt borde ha granskats.

[ Hans familj fast mellan två stridande parter: Jag tappar hår av stressen ]

Förslaget om att avskaffa Allmänna arvsfonden är dock inte realistiskt och inte heller önskvärt. Arvsfonden är en unik inrättning som vunnit efterföljd i andra länder, bland annat i Island. Det är välbetänkt att herrelösa arv inte går rakt in i den stora statskassan utan i stället får gå till verksamhet för bland annat ungdomar och funktionsnedsatta. Men det krävs, som Riksrevisionen också funnit, att kontrollen av mottagarna skärps och att de ändamål som tillgodoses utvidgas.

Regeringen tycks ha ambitionen att återinföra arvsrätt för kusiner. Den nuvarande ordningen är inte bra eftersom det ofta förekommer att kusiner berättar om att den avlidne uttalat som sin vilja att kusiner ska ärva. Men eftersom det ofta bara är kusinerna som fått höra de muntliga uttalandena tillmäts uppgifterna aldrig någon betydelse i den stränga och märkliga bevisbedömningen. Det är därför mycket bra om kusiner får arvsrätt, något som också får till följd att arvsfonden får färre miljoner.