Ateismens illgärningar förskräcker

Sverige behöver

en debatt om ateismens illgärningar, och den behövs nu. Den ganska intensiva debatt om ”religionens roll” som pågår i vårt samhälle gör det lätt att förbise att den, åtminstone i makt och inflytande, snabbast växande grundåskådningen i Sverige är ateismen. Antingen dess teoretiska version, eller blott den praktik som följer av ideologisk sekularism. Det är därför dags att vi påminner oss om, att just ateismen som tillämpad livsåskådning är den åskådning som har i särklass flest oskyldiga människors liv på sitt samvete, och en modern historia kantad av besinningslösa angrepp på de mänskliga rättigheterna.

I de av den

”vetenskapliga ateismen” präglade kommunistiska staterna –i Sovjet, Kina, Nordkorea, Rumänien, Albanien, Kambodja och andra –mördades miljoner. Just ateismen användes systematisk för att bryta ned etiska spärrar och legitimera övergreppen. Föga förvånande hörde troende och prästerskap från olika religioner till de mest förtryckta. Så är det ofta än i dag. Det må vara katoliker i Vietnam, buddhister i Tibet eller någon annan grupp.

I nazisternas Tredje riket banade fientlighet mot traditionell religion och naturrätten, parad med socialdarwinism, rasbiologi, nietzscheansk och ateistisk övermänniskokult samt Blut und Erde – mystik, vägen för det värsta folkmord mänskligheten skådat.

Men det handlar

inte bara om de totalitära regimerna. Så enkelt är det inte. Under till exempel president Calles ”liberala” och sekularistiska regim i Mexico i början på 1920-talet bedrevs en hätsk religionsförföljelse, som för övrigt kom att utgöra bakgrunden till Graham Greenes roman ”Makten och Härligheten”. Kyrkor, skolor och sjukhus konfiskerades och stängdes, religionsundervisning förbjöds, präster och lärare landsförvisades eller fick samma rättsstatus som kriminella och mentalsjuka, de kristna fackföreningarna förbjöds och tusentals män och kvinnor fick plikta med livet för att de inte övergav sin tro. Allt för Framåtskridandets och Upplysningens skull.

I vår tid försöker den ideologiska sekularismen att nagga religionsfriheten, yttrandefriheten och det fria valet av utbildning i kanten.

Exemplen kunde mångfaldigas, från franska revolutionens ”förnuftsdyrkan” och blodbad på hundratusentals, fram till våra dagar. Marxism, nazism och kulturradikal, sekularistisk, liberalism. I dessa på ytan – och en bra bit in på djupet – så diametralt olika åskådningar finner vi ändå en gemensam kärna: teoretisk och praktisk ateism.

Dess företrädare har förnekat människans värdighet såsom skapad i Guds avbild, och kanske därför människolivets okränkbarhet. De har alla attackerat människans naturliga rätt till liv, religionsutövning, föreningsfrihet och fritt utbildningval så fort det passat dem. De har attackerat äktenskapet och familjen, som institutioner och som naturliga gemenskaper. De har försökt undergräva och skada relationerna mellan barn och föräldrar genom organisationer som Komsomol och Hitlerjugend, eller genom ideologisk kontroll av alla skolor. Det är alltid samma visa.

Inte nog med det:

I bakgrunden har vi ateismens problematiska förhållande till kunskap och vetenskap. Det är ju inte de förment oförnuftiga religionerna som gett oss kvasivetenskapliga teorier som socialdarwinism, rasbiologi, Lysenkos ärftlighetsteori eller historiematerialism! Det är den tillämpade ateismen som gjort det. Genom att a priori avvisa både uppenbarad religion och teistisk filosofi, så krymps godtyckligt förnuftets räckvidd, och därmed horisonten för mänskligt vetande. Så krymps också utrymmet för filosofisk och etisk kritik av förment vetenskapliga teorier. Det har fått resultat. Många människor har fått betala priset.

Precis som ateismens politiska illdåd mot de mänskliga rättigheterna och mot att det fria samhället glömts, tycks allmän amnesi också råda om hur relationerna mellan religion, ateism och vetenskap egentligen sett ut under historien. Det är hög tid för en informationskampanj.