Även katoliker nekas nattvard

Vem har rätt att ta emot nattvarden i en katolsk kyrka? Katolska kyrkans rådande hållning, sådan den uttrycks i den kanoniska lagen från 1983 och i Katolska kyrkans katekes, exkluderar inte bara en mängd protestanter utan också en mängd katoliker.

De senare får nämligen ta emot nattvarden endast under förutsättning (a) att de befinner sig i nådens tillstånd, alltså enkelt uttryckt att deras relation till Jesus är levande och inte död, (b) att de inte har begått någon objektivt allvarlig synd sedan de senast biktade sig, (c) att de ställer sig bakom transubstantiationsläran, alltså läran att brödet och vinet i bokstavlig mening förvandlas till Kristi kropp och blod, (d) att de iakttar den eukaristiska fastan, alltså att de i normalfallet avstår från mat och dryck, vatten undantaget, en timme innan de tar emot kommunionen, och (e) att de inte är exkommunicerade.

Protestanter får ta emot nattvarden endast i särskilt allvarliga lägen, förutsatt att de själva ber om det, att de saknar möjlighet att uppsöka sitt eget trossamfund samt att de i övrigt uppfyller villkoren ovan.

Det enskilda krav som för katolikernas del innebär det största hindret är (b), ty till kategorin objektivt allvarliga synder räknas alla typer av irreguljära (mot kyrkans bud stridande) sexuella aktiviteter. Hit hör till exempel alla för- och utomäktenskapliga relationer, inklusive civilt omgifte där annullering av tidigare ingångna äktenskap saknas: en problematik som ingående har diskuterats av kyrkans biskopar under de senaste årens familjesynoder i Rom.

Det står alltmer klart att dessa biskopar är splittrade just vad gäller villkor (b). Oenigheten kan belysas genom följande fråga: Är det absolut (alltid och i alla lägen) förbjudet för människor som lever i irreguljära sexuella förhållanden att ta emot kommunionen i en katolsk kyrka?

Katolska kyrkans officiella svar är alltså, eller har hittills varit, ja. Desto mer intressant att påve Franciskus tycks svara nej. I nyligen utgivna Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) skriver han i en mycket uppmärksammad fotnot, 351, att det kan finnas tillfällen då människor som objektivt sett lever i synd – i sammanhanget talar han explicit om irreguljära relationer – är behjälpta av kyrkans sakrament.

Därefter nämner han bikt och kommunion, varav det senare, påminner han, ”är en medicin för de svaga och inte ett pris för de perfekta”.

En del katolska tungviktare förnekar att Amoris Laetitia implicerar ett nej. Hit hör inte minst prefekten för troskongregationen, kardinal Gerhard Müller, och Philadelphias ärkebiskop­ Charles Chaput som nyligen publicerade lokala pastorala riktlinjer för hur påvens skrivelse ska implementeras i enlighet med kyrkans traditionella svar.

Som officiell uttolkare har dock påven rekommenderat kardinal Christoph Schönborn, redaktören för Katolska kyrkans katekes. Enligt dennes presskonferens i samband med lanseringen så präglas Amoris Laetitia av både konstruktivt nytänkande och en organisk dogmatisk utveckling – just vad frågan ovan beträffar.

Vi bevittnar alltså en teologisk dragkamp. Det vore missvisande att tala om konservatism mot liberalism.

Båda sidor är överens om att irreguljära sexuella relationer strider mot Guds bud, liksom att de många katoliker som ändå lever i sådana relationer måste bemötas med kärlek och respekt.

Vad man är oenig om är huruvida­ dessa människor är principiellt blockerade från den eukaristiska måltiden, vilket i sin tur beror på hur man ställer sig till villkor (b). Är det absolut?

Ja, svarar Müller och Chaput, i linje med kyrkans traditionella hållning. Nej, svarar påven och Schönborn, åtminstone såvitt jag kan se.

Själv hoppas jag att nej-sidan kommer att vinna. Inte heller anser jag att villkor (c) är absolut­, ty jag menar att dörren till den katolska nattvarden borde öppnas även för protestanter.

Jag ser inte evangeliets logik i en regel som förbjuder människor, som är objektivt pånyttfödda i dopet, som rannsakar sig själva i enlighet med 1 Kor. 11:28, som uppriktigt tror att de alltjämt befinner sig i nådens tillstånd och som därtill på ett värdigt sätt förhåller sig till de eukaristiska gåvorna såsom till Kristus själv, att ta emot nämnda gåvor i en katolsk mässa.

Eller tror Katolska kyrkan inte att Jesus vill ge sig själv, där och då, även till dem?

Martin Lembke,

doktor i religionsfilosofi, Lunds universitet­