Zenmeditation pågick under ledning av en av kyrkans präster framme vid koret, fick jag veta när jag diskret sökte en förklaring vid ingången. Från mina teologistudier i Uppsala på 1960-talet minns jag att zen har sina rötter i den kinesiska buddhismen. Jag frågar mig därför – med bestörtning i sinnet och sorg i hjärtat – varför Svenska kyrkan som ett evangeliskt-lutherskt trossamfund inbjuder till zen och dessutom vid ett till Gud invigt altare.
Duger inte längre kristen bön och meditation för att ge själsro åt den moderna människan? Vägledning i stressande frågeställningar och inre kraft och kontakt med Gud? Litar inte denna stockholmsförsamlings präster på att det kristna kärleks- och försoningsbudskapet är det bästa som kyrkan kan erbjuda oroligt sökande nutidsmänniskor?
Är inte längre en stunds vardaglig påminnelse om evangeliet om Jesus Kristus den allra viktigaste inbjudan som Svenska kyrkan kan ge? Med kristen bön och meditation mitt i storstadsvimlet. Varför ”Try Zen”? Varför inte ”Try Christ”? Eller ”Möt Jesus”?
Leif Hallberg
:quality(70)/cloudfront-eu-central-1.images.arcpublishing.com/mentormedier/JZJOY73UJNEMJN4J37O7C37L5A.jpg)
