Brister i jämställdhet för äldre

Jämställdhet är ett fint ord och politiskt högprioriterat. Politiker och opinionsbildare ställer sig gärna på barrikaderna för kampen mot ojämlikhet och orättvisa mellan skilda medborgargrupper, även om inte alla som Stefan Löfven och hans regering stoltserar som feminister.

Ändå brister det ”jämställda” Sverige mycket i jämställdhet för den växande äldrebefolkningen. På politisk nivå ser man äldre främst som vård- och omsorgsobjekt. Rätt vård och omsorg är givetvis viktigt, men politiker och samhällsplanerare bortser från att god livskvalitet också innebär att man som äldre medborgare även får vara subjekt.

Med rätt att göra egna beslut och val samt rätten till aktivt medinflytande i politiska och andra församlingar. Rätten att få göra sin röst hörd och bli respekterad för sin uppfattning, även om man har hunnit bli 80, 90 eller rentav 100 år.

Även efter pensioneringen har många mycket kvar att b­idra med och måste ges möjlig­heter till ett fortsatt aktivt liv så länge hälsa och krafter består. Sveriges äldre får inte förpassas till samhällets åskådarläktare där ingen längre frågar efter deras mening. Ett samhälle som i­gnorerar sina äldres samlade erfarenheter från liv och arbete har anledning skämmas för sin okultur och ska inte hymla om verklig jämställdhet för hela sin befolkning.

Sveriges befolkning blir äldre, och det är enligt SCB i de äldre åldrarna den största ö­kningen kan väntas. Antalet personer 65 år eller äldre b­eräknas öka från dagens knappt 1,9 miljoner till över 3 miljoner år 2060. Dessutom, allt fler överlever allt längre upp i åldrarna.

För dem som föds 2014 beräknas 91 procent av kvinnorna överleva sin 79:e födelsedag och 89 procent av männen sin 78:e födelsedag.

Man kan med goda skäl tycka att ett samhälle med så starkt ökande äldrebefolkning borde ta sig en rejäl funderare på hur det fortsatt kan ta vara på all den ackumulerade kunskap, yrkes­skicklighet och livserfarenhet som de nyss pensionerade representerar.

Men i vårt land förpassas en nybliven ålderspensionär, r­edan innan pensionsdagens avtackningsord hunnit klinga av, genast och obönhörligen ut i en passiv titta-på-tillvaro.

Den som noterat att regeringen nu med sin skattepolitik vill försämra anställningschanserna för äldre arbetskraft har anledning skaka på huvudet. Den som tar reda på antalet riksdagsledamöter som är 65+ får sig en chock – partierna förtjänar pris för äldre­diskriminering. Och den som i tv-tablåerna söker efter a­ktuella reportage om, för och med äldre medborgare får leta länge och ofta hålla tillgodo med karikatyrer av krumma gummor och gubbar med käpp eller gåstol.

Denna dag, Internationella FN-dagen för äldre personer, är så god som någon för att på allvar börja göra upp med diskvalificeringen av Sveriges äldrebefolkning. Särskilt om vi vill låta detta nu 25-åriga FN-initiativ få ett gott gehör och verkligt genomslag, både i det officiella och det inofficiella Sverige, både i den beslutade äldrepolitiken och i den faktiskt tillämpade.

Mycket återstår för att ställa äldre på jämställd fot med ö­vriga medborgare socialt, kulturellt, ekonomiskt, i mediabilden och vad gäller politiskt medinflytande, och så vidare. Exempelvis den ojämlika beskattningen av pensioner jämfört med skatten på lönearbete.

Vi kan inte längre tillåta att den starka ungdomskulturen i vårt land tillåts stjäla nästan all uppmärksamhet från den äldre befolkningens livssituation och tankeliv. Ett samhälle som vill sätta människorna med deras behov och livsvillkor i centrum måste komma ihåg att också stärka de äldre medborgarnas roll och inflytande.

För att nå ett verkligt jämställt Sverige måste vi sluta blunda för äldrediskrimineringen och ge dem som nått livets tredje och fjärde ålder full tillgång till samhällets service och uppmärksamhet och dess olika fora för medinflytande.

I ett jämställt och socialt rättvist Sverige tillåter vi heller inte att skaror av äldre tynar bort fysiskt och psykiskt i ensamheten bakom fyra väggar. Isolerade från all mänsklig kontakt med avbrott för hemtjänstens korta besök.

Leif H­allberg, heders­ordförande i Europeiska Seniorunionen (ESU).