Bristfälligt stöd från Svenska kyrkan till kristna

Kyrkomötet beslutade 2015 att "uppdra åt kyrkostyrelsen att, med anledning av den flyktingsituation som råder, arbeta fram lämpligt material för församlingar och intresserade om kyrkor och kristna i Mellanöstern". En bakgrund, som inte omnämns i kyrkomötets beslut, är att Svenska kyrkan har blivit mycket starkt kritiserad för att var allt för passiv i sitt stöd till kristna i Mellanöstern.

Nu har detta material färdigställts. I den 65-sidiga skriften om Mellanösterns kristna presenteras land för land med exempel på hur de kristna drabbats av diskriminering och förföljelse. Genomgången är – om än inte omfattande – ändå mycket illustrativ.

Bilden som målas upp är mycket dyster. Slutresultatet är ett konstaterande att framtiden för de kristna i Mellanöstern i hög grad är oviss.

Så långt ger skriften en användbar och realistisk översikt. Men när man kommer till rubriken "Vad gör Svenska kyrkan i Mellanöstern" hopas problemen. Från att i den första delen av materialet ge detaljerade uppgifter om de kristnas situation och presentation av kyrkorna med namn och statistik så svänger texten till formuleringar utan konkretiseringar, endast allmänna beskrivningar.

Formen blir indirekt apologetisk mot den skarpa kritik som framförts om Svenska kyrkans påstådda passivitet när det gäller förföljda kristna i Mellanöstern, trots att den kritiken inte omnämns. I skriften framhålls Svenska kyrkans stora engagemang för Mellanösterns kyrkor.

Däremot framgår det under rubriken ”Kyrkorelationer” att Svenska kyrkan inte har direkta relationer till andra kyrkor i Mellanöstern än den lutherska kyrkan i Palestina och den koptiska kyrkan i Egypten. I övrigt sker kontakten och stödet indirekt genom Mellersta Österns kristna råd, Kyrkornas världsråd och de gemensamma biståndsorganisationerna Lutherska Världsförbundet och Action Churches Together.

Vilka lokala organisationer som kanaliserar detta understöd framgår inte.

När skriften beskriver vad Svenska kyrkan har gjort och gör för att påverka situationen för de kristna i Mellanöstern i den utsatthet som beskrivs blir det mycket torftigt – på tio rader av de 65 sidorna beskrivs detta. Det står att ”mycket av arbetet som gjorts för att uppmärksamma situationen opinions- och påverkansmässigt har gjorts inom ramen för ...” och så räknas Sveriges kristna råd, Kyrkornas världsråd och EU upp.

Vad Svenska kyrkan tycker och gör syns inte genom exempelvis EU.

Kritiken mot Svenska kyrkans brist på engagemang handlar om att Svenska kyrkan inte är tydlig i sitt ställningstagande och i sina uttalanden om förtryck, förföljelse och dödande av de kristna.

En genomläsning av rapporten visar att kritiken mot Svenska kyrkan är helt korrekt.

Däremot ska ingen kritik riktas mot att Svenska kyrkan är engagerad i utvecklingssamarbete och humanitära insatser. Men då det i skriften understryks hur mycket kyrkan engagerar sig för kyrkorna och de kristna i Mellanöstern och samtidigt inte trovärdigt redovisar vad som görs, gör man sig skyldig till vilseledande information.

Kyrkorna i Mellanöstern utför själva, med mycket små medel, en omfattande hjälpverksamhet där de inte gör skillnad mellan etnisk eller religiös tillhörighet.

Men Svenska kyrkan, liksom andra stora biståndsorganisationer, väljer att inte stöda de små kyrkornas hjälpverksamhet, utan kanaliserar främst pengar genom större organisationer. Med detta undergräver de kyrkornas roll som samhällsbyggare och bidrar så till att försvaga kyrkornas ställning och därmed mångfalden i Mellanöstern­.

Att kanalisera hjälp genom de små kyrkornas hjälporganisationer innebär inte att ge exklusiva grupprättigheter – tvärtom förstärker det kyrkornas möjlighet att vara en aktiv aktör i återskapandet av den mosaik av mångkulturella samhällen som Mellanöstern alltid varit – och att stödja dem i kampen för allas lika rätt till livsuppehälle och mänskliga rättigheter.

Attacken i Kairo i december, liksom flera andra attacker mot kyrkor och kristna är symbolhandlingar som är riktad mot kristna i hela Mellanöstern. I den situationen räcker det inte med utvecklingssamarbete och humanitära insatser.

Det krävs direkta kontakter och stöd till kyrkorna och de kristna i Mellanöstern, vilket Svenska kyrkans skrift ”Mellanöstern kristna” visar är bristfällig. Därför får kyrkan finna sig i att kritiken kommer att fortsätta.

Håkan Sandvik­, präst i Svenska kyrkan