Dags att ta tydlig ställning

Veckan som gått sedan mitt inlägg om en ökande främlingsfientlighet i frikyrkan publicerades (Dagen 28/8) kommer möjligen att gå till historien. Givetvis­ inte på grund av mitt inlägg, utan för att västvärlden till slut tycks visa tecken på ett uppvaknande inför den fullständiga humanitära katastrof som utspelar­ sig utanför dess tröskel.

Det krävdes att barnlik började flyta upp på medelhavsstränderna för att vi skulle fatta – samma stränder vi annars grundlägger sommarfärgen och bränner våra rågade semesterkassor på.

Bilden på en treårig pojkes livlösa kropp i vattenbrynet har för alltid etsat sig fast i våra sinnen. ”Hans liv blev en volym för mycket”, skrev Mona Sahlin och fångade därmed i en ögonblicksbild det monstruösa i den ofta kliniska, eufemismtyngda och siffertrallande migrationsdebatten.

Min text har ändå fått några bemötanden. Tidningen Inblicks chefredaktör Tommy Dahlman har i ett blogginlägg, en ledartext och flertalet kommentarer i sociala media hävdat att jag presenterar en nidbild av frikyrkligheten. Han har därför tagit på sig att rada upp exempel på sociala insatser olika kyrkor står för.

Här slår han dock in öppna dörrar då jag varken hävdat eller antytt att kyrkor inte fortfarande gör bra saker eller att frikyrkan i sin helhet skulle ha blivit främlingsfientlig. Det jag ville belysa är den attityds- och klimatförändring som jag har upplevt under senare år, där en allt hårdare retorik accepteras och normaliseras inom frikyrkans väggar.

Att döma av den respons jag fått från pastorer, ledare och vanliga troende är jag knappast ensam om detta. Om vi inte stämmer i bäcken utan om dessa attityder tillåts frodas i våra kristna sammanhang, hur kommer kyrkorna med deras sociala arbeten att se ut om 15-20 år?

Gunilla Gomér, kristen sverigedemokrat som nämndes vid namn i min förra artikel, har också replikerat (Dagen, 1/9) med ett inlägg som känns som ett tvärsnitt av sverigedemokratisk politisk analys. Människor klumpas ihop i grupper som ställs mot varandra. Absurda falska dilemman skapas (ska vi ta emot flyktingar eller kunna ge pensionärer "sylt på pannkakorna"?), och en dystopisk bild av ett sönderfallande samhälle målas upp.

Gomér anstränger sig för att ge sken av att det finns en humanitär tanke bakom den egoistiska sverigedemokratiska politiken, men resonemangen klingar ihåligt.

Som alternativ till att ge flyktingar skydd ska fler människor hjälpas ”i deras närområde”, det vill säga i de gigantiska flyktingläger som vuxit upp i länderna runt krisområdena. Vi ska alltså nöja oss med att ordna filtar, lite ris och ge en klapp på axeln till de miljontals människor som lever klämda mellan ett galet mördarpack som tagit över deras hem och ett Europa som vägrar att ta ansvar och ge dem skydd? Vidare läser vi att ”resurser ska sättas in mot de hot som får människor att fly”. Vill SD skicka bombplan mot IS, eller exakt vad syftar Gomér på här? Ihåligt, som sagt.

Cynismen kommer till isande uttryck i formuleringar som dessa: ”Krig, IS, död, och förföljelse, och riskerna de utsätter sig för på väg hit. Ja, fruktansvärt! Men de kommer att riskera livet så länge de vet att det är värt det. En fristad i Sverige med livslång ekonomisk omsorg för sig och hela familjen.”

Ett makabert utlåtande – flyktingar riskerar inte livet på Medelhavet för att de tror att paradiset väntar någon annanstans. De vill, precis som alla andra, helst leva i trygghet i sitt eget land, men flyr just därför att de vill överleva.

Det är inte möjligt att bemöta alla märkligheter i Gunilla Gomérs inlägg (Bjereld och Gustavsson gör dock ett bra jobb i sin replik i Dagen 3/9), men hennes avslutande mening visar nog vart skon egentligen klämmer:

”Risken finns att vi en dag vaknar till ett Sverige som är islamiserat, då kommer David Nyström verkligen att få anledning att sakna sin barndoms kristenhet. ”

Det handlar alltså egentligen inte om ekonomi, hallonsylt eller systempåfrestningar utan om att flyktingar för med sig element av religion och kultur som inte är önskvärda i vårt land. Det som sägs är helt enkelt ”vi vill inte ha dessa människor här”. Bra att det äntligen blir tydligt.

Och frågan kvarstår hur svensk frikyrklighet ställer sig till detta. För ställning måste vi ta, det har den senaste veckan gjort smärtsamt tydligt – att tiga och låta utvecklingen ha sin gång är inte ett alternativ.

Tror vi på en Jesus som med Gomérs ord ”inte räddar alla”, utan bara dem han synbarligen bryr sig om? Är han frälsare endast för dem som dragit vinstlotten att få födas i rika och fria länder? Pastorer och samfundsledare får gärna svara.

David Nyström­, teolog och kyrkohistoriker­