Det är nu nästan en månad sedan 380 pastorer skrev ett debattinlägg i Dagen om – ja, om vad egentligen?
Det mest uppenbara var att de 380 ville ta avstånd från Sverigedemokraterna och deras invandringspolitik. Det syftet är i och för sig gott. Men som så ofta när det handlar om migration och integration är risken att inläggen blir kontraproduktiva, att de i stället för att minska risken för mer främlingsfientlighet och splittring i samhället ökar desamma. Skälen är enkla: Man väljer ut de fakta som passar den egna bilden, och de svar man ger på de utmaningar som finns blir svepande och okonkreta.
Pastorerna värjer sig mot ordet "massinvandring" och gör det med rätta. "Massinvandring" har kommit att bli ett signalord för de krafter som vill stänga Sveriges gränser. Men den situation vi i dag befinner oss i är ändå unik vad gäller antalet flyktingar som kommer till Sverige.
2013 gav Sverige 24 498 asylsökande rätt att stanna i landet. 49 procent av alla ansökningar bifölls.
2014 ökar antalet beviljade ansökningar till 54 817, och andelen ökar likaså till 77 procent.
Migrationsverket bedömer att antalet asylansökningar 2015 kommer att öka till mellan 95 000 och 105 000. Om beviljandegraden fortsätter att vara lika hög som 2014 innebär det mellan cirka 73 000 till drygt 80 000 personer.
Inget land i Europa tar tillnärmelsevis emot lika många asyl-flyktingar. Redan 2013 tog Sverige emot fler asylsökande än Tyskland. Och enligt Migrationsverket finns inget som pekar mot att antalet asylsökanden kommer att bli färre.
Det som nu sker är en unik situation. När Sverige på 1990-talet under ett år tog emot cirka 60 000 bosnier, valde den dåvarande regeringen därefter att stänga gränserna genom att införa krav på visum.
Denna utmaning ställer stora krav på samhället. Var ska alla dessa människor bo? Hur hanterar vi kraven på välfärdssystemen – de förskolor, skolor, vårdcentraler och så vidare som måste byggas och drivas? Finns det över huvud taget personal tillgänglig? Vad innebär det att, som pastorerna skriver; ”skapa bättre förutsättningar för nyanlända att snabbt komma in på den svenska arbetsmarknaden?”
Problemet med såväl pastorernas som de flesta politikers hantering av denna situation är inte de fina orden, eller den välvilja som finns bakom. Problemet är bristen på konkretion i de nödvändiga svaren.
Hur ska vi lösa den bostadskris som vi riskerar? Kan vi acceptera att trångboddhet blir norm hos de nya flyktinggrupperna? Eller ska vi tvinga människor att bosätta sig där det finns bostäder, inte där de själva vill?
Hur avser vi lösa de kommunala och landstingskommunala utmaningarna? Accepterar vi ett ökat skatteuttag för att få råd att bygga och driva nya välfärdsanläggningar? Eller innebär ett högre skattetryck att ekonomin fungerar sämre och det inte kommer in mer pengar? Ska vi då sänka kvaliteten generellt?
Hur ska vi få flyktingarna i jobb snabbare? Accepterar pastorerna att trösklarna sänks genom lägre löner och sämre anställningstrygghet? Eller har de något nytt, oprövat och än så länge hemligt koncept för att minska den orimligt långa tiden fram till det första arbetet?
Jag brinner för en värld med färre gränser mellan människor. Jag tror att det är det öppna samhället som skapar de bästa förutsättningarna för en värld med mer fred och frihet.
Men jag är rädd för den politik, och den kyrka, som i stället för att se utmaningarna och öppet redovisa konsekvenserna av dem, hemfaller enbart åt värderingsord utan vare sig grund eller reellt innehåll.
De migrations- och integrationsutmaningar som Sverige i dag står för är unika. Innan vi kan finna de rätta redskapen för att hantera dem, krävs att vi bejakar utmaningarna, och öppet begär ett mandat för att lösa dem.
Om vi inte gör det, ökar riskerna att också Sverige hamnar i en situation med större främlingsfientliga krafter, såväl i politik som i kyrka.
Stefan Werme
