Det behöver vi samtala om

Gudstjänstformer och sociologi i all ära men det finns frågor som är viktigare för svensk kristenhet, menar Olof Edsinger i en tillbakablick på årets stora debatt om frikyrkligheten.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Det har gått drygt nio månader sedan debatten om frikyrkans kris satte igång här i Dagen. För mig som EFS:are har det varit intressant att följa med i vad som har sagts. Som medlem i en rörelse med ena benet i Svenska kyrkan och det andra i den lågkyrkliga väckelsen har jag erfarenhet av båda de kulturer som i debatten har ställts mot varandra.

De frågor som har aktualiserats är inte heller unika för det samtal som sattes igång av Sigfrid Demingers artikel. Carl-Henrik Jaktlunds bok ­”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” och det senaste numret av tidskriften NOD är andra aktuella exempel, och jag har tagit del av båda med behållning.

Samtidigt har jag förundrats över en sak, och det gäller faktiskt alla dessa tre publikationer – nämligen de saker som inte har fokuserats i detta samtal. Bortom det i mitt tycke ganska ytliga talet om vilken gudstjänstform som ger den fullödigaste bilden av Gud, är det till stora delar sociologiska analyser som har kommit i förgrunden. Och det är naturligtvis inget fel med det.

Men visst är det anmärkningsvärt att så få analyser har gjorts av den andliga resa som Sveriges kristenhet har gjort under de senaste decennierna?

Sune Fahlgren med flera gör en ansats till sådan analys när de sätter fingret på de kristna studieförbundens utveckling. I Dagen den 20 juli konstaterar de att dessa till stor del tar sin utgångspunkt i kristen tro – men att de knappast kan ses som språkrör och representanter för densamma. Som de själva formulerar frågan: Vad är legitimiteten i ett studieförbund … som saknar förankring i en verklighetsuppfattning som skiljer sig från den samhälls­rådande?

Men själv skulle jag ändå vilja vrida frågan ytterligare ett varv. Jag tror nämligen att vi behöver samtala även om de konkreta hållpunkter som kan identifieras på den andliga resa som vi sedan lång tid tillbaka har befunnit oss på. Låt mig ge några exempel från mitt eget sammanhang:

• Under 1960- och 1970-talen hade man i EFS en i många fall nödvändig uppgörelse med en fyrkantig och lagisk form av kristendom, som var ohållbar i den tid som då rådde. Problemet var att man samtidigt ofta upphörde att predika om det kristna lärjungaskapet. Helgelseförkunnelse blev av många stämplad – och därmed avfärdad – som lagiskhet.

• En annan följd av samma skeende, som tidsmässigt sammanfaller rätt väl med de en gång så stora ungdomsgrupper som Jaktlund beskriver i sin bok, var att man blev mer och mer försiktig med att predika omvändelse. På så sätt upphörde syndafördärvet och vårt behov av Jesu kors att vara fundamentet i många kristnas självförståelse. Korset förblev kanske viktigt, men alltmer sällan i bemärkelsen livsavgörande.

• Till detta kom tumultet kring starten av Livets ord, och hela den beröringsskräck som bredde ut sig kring undervisning som hade med tro, Andens gåvor och liknande att göra. Delar av denna skada har i dag reparerats, men knappast hela. Till exempel kan man fortfarande möta människor i våra kyrkor som anser sig ha rätten att vara bittra över saker som inträffade för snart 30 år sedan. Vad gör en sådan sak med kyrkans andliga hälsa?

• Ett sista exempel kan vara viljan från oss som väckelserörelser att smälta in i kyrkan och samhället i stort. Att bli som alla andra och inte längre väcka den anstöt som vandrade hand i hand med den tidiga väckelsens betoningar.

När David Wilkerson var på besök i Sverige 2004 mottog han en hälsning från Herren, som blev både spridd och omtalad i Sveriges kristenhet. Jag ligger i strid med de evangelikala i Sverige, var Wilkersons budskap.

Därefter ringade han in ett antal områden där vi som evangelikala – här i kontrast till liberala – hade förlorat i sälta och engagemang. Ett nyckelord i Wilkersons budskap var apati. Det var denna som hade gripit omkring sig i den svenska frikyrkligheten.

Vad sägs om att ta ett samtal om några av dessa saker nästa gång vi diskuterar vad som är frikyrkans och den svenska kristenhetens kris? Gudstjänstformer och sociologi i all ära – men visst måste väl ovanstående problem vara av betydligt större dignitet?

En journalist ska en gång ha frågat Frälsningsarméns grundare William Booth om vilka farhågor han hade inför framtiden. Hans svar löd: Religion utan den helige Ande, kristendom utan Kristus, förlåtelse utan omvändelse, frälsning utan pånyttfödelse, politik utan Gud och himmel utan helvete.

Kanske ett svar för det fortsatta samtalet att ta sitt avstamp i?

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Skogsbränderna
Annons