Enheten med katoliker är inte oproblematisk

Katoliker och protestanter har radikalt annorlunda syn på rättfärdig­görelsen. Det är en av anledningarna till att enheten dem emellan inte är så enkel, menar Markus Holmbom.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Med anledning av påvens kommande besök i Sverige och samtalet om enhet mellan den katolska och lutherska kyrkan finns det skäl att tala klarspråk om två saker. Ett: Den enda enhet den Katolska kyrkan känner till är enheten under påven. Två: Katoliker och protestanter har radikalt annorlunda syn på rättfärdiggörelsen.

En katolsk syn på enhet blir tydlig av Katolska kyrkans självförståelse. Detta blir till exempel tydligt av hur den apostoliska bekännelsen till ”en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund” förstås. Då katoliker menar att detta syftar på den katolska kyrkan finns endast enhet när andra inkluderas i kyrkan under påven.

Många av oss andra bekänner i den apostoliska bekännelsen en tro på en osynlig förening av alla sant troende i Kristus – frälsta katoliker inkluderade – som kan ta sig uttryck i en synlig tro och gemenskap.

På grund av dessa diametralt olika synsätt är enhet mellan katoliker och andra alltid problematisk. Efter att katoliker och lutheraner tecknat en ”Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran” (1999) och skrivit samarbetsdokumentet ”Från konflikt till gemenskap” (2013) har enhet ironiskt nog blivit ännu mer problematisk. Detta beror på att sanningen i Guds Ord, som all sann kristen enhet utgår ifrån (Joh 17:17), kompromissats med i enhetens förtecken (Joh 17:21–23).

I dessa dokument tar sig detta uttryck genom att en teologisk minsta gemensamma nämnare betonas på bekostnad av att teologiska meningsskiljaktigheter tonas ned. När det senare dokumentet kommenterar det tidigare förklaras det exempelvis att katoliker och lutheraner menar olika saker när de talar om ”synd” och ”rättfärdighet”. Därför (art. 135, 2013): ”För att nå en konsensus är det nödvändigt att inte bara vara fokuserad på ordalydelsen utan även på sakinnehållet.”

Med andra ord är dokumentet om rättfärdiggörelseläran medvetet inkluderande formulerat så att både katoliker och lutheraner ska kunna stämma in med sina egna olika förståelser av teologiska termer. Dessutom är allt noggrant skrivet för att undvika det som historiskt sett lett till ett avvisande av varandras läror (art. 138, 2013).

Resultatet av att söka enhet på sådana premisser är som bäst en chimär och som värst bedrägligt. Utan att göra upp med det som verkligen skiljt traditionerna åt och utan en gemensamt formulerad och samstämmigt förstådd deklaration uppnås ingen sann kristen enhet.

Det särskilt anmärkningsvärda är att dokumenten lyfter fram att läran om rättfärdiggörelsen var den avgörande frågan i reformationen utan att reda ut den allra viktigaste skillnaden i läran – om människan blir rättfärdiggjord genom tro eller bara genom tro.

Det är ju här som skon klämmer, i en av de absolut mest centrala sanningarna i det kristna evangeliet: Att en människa blir rättfärdiggjord inför Gud bara av tro (Gal 2:16). Denna sanning i evangeliet var anstötlig på Paulus tid (Gal 5:11) och är det för katoliker än i dag.

Den Katolska kyrkan fördömer alla som menar att människan blir rättfärdiggjord inför Gud bara av tro (Konciliet i Trent, Session 6, Kanon 9) medan Luther ansåg att denna lära är så viktig att kyrkan står med den eller kollapsar utan den (WA 40/3.352.3).

Luther hade rätt. Att bli rättfärdiggjord, att som syndare bara av nåd (sola gratia) stå i rätt ställning inför Gud genom att bli tillräknad Kristi rättfärdighet (solus Christus), sker bara genom tro (sola fide) på Kristus. Ingen kyrka som förnekar detta kommer att bestå.

Denna kärnsanning i evangeliet har de senaste decennierna genomgått ifrågasättanden i den teologiska akademin och lett till att många lutheraner förlorat både frimodighet och tro.

Men budskapet om att en människa blir förklarad rättfärdig bara genom tro bygger inte på Luthers ord utan på Guds Ord som aldrig kommer att göras omintet. Detta vederlägger exempelvis Tomas Schreiner övertygande i boken Faith Alone (2015) från Bibeln, kyrkohistorien och i respons till lärans kritiker.

En av Guds poänger med sin frälsningsplan är att bryta ned all mänsklig stolthet för att ingen ska ha något att berömma sig av inför honom för att han ska få all ära. Det är därför som Gud rättfärdiggör bara genom tro: Därför att Kristi tillräknade rättfärdighet ska vara vår enda berömmelse (1 Kor 1:30–31). Däri vilar all sann kristen enhet.

Markus Holmbom, pastor i pingst­kyrkan, Skellefteå

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Val 2018
Skogsbränderna
Annons
alkohol i kyrkan
Annons