Evangeliet – mer än goda råd

Evangeliet om Jesus Kristus är goda nyheter. I många västerländska kyrkor riskerar dock de goda nyheterna att reduceras till goda råd.

När religionssociologen Christian Smith vid North Carolinas universitet tittade på ungas religiösa övertygelse identifierade han deras trosuppfattning som moralisk-terapeutisk deism.

Smith beskriver i ”Soul searching: the religious and spiritual lives of american teenagers” (2005) den moralisk-terapeutiska deismen:

1. Gud existerar och han har skapat och ordnat världen samt vakar över mänskligheten.

2. Gud vill att människor ska vara goda, trevliga och rättvisa mot varandra, vilket Bibeln och de flesta världsreligionerna lär ut.

3. Den huvudsakliga meningen med livet är att vara lycklig och må bra.

4. Gud behöver inte ta en särskilt stor plats i ens liv utom när han behövs för att lösa ens problem.

5. Goda människor kommer till himlen när de dör.

Smith och hans forskarkollegor märkte även en kommunikativ glidning inte bara hos bekännande kristna, utan även hos kristna organisationer och institutioner. ”Treenigheten, helgelse, synd, nåd, rättfärdiggörelse, kyrka, nattvard och himmel och helvete… tycks ha ersatts av tal om lycka, snällhet och en himmelsk belöning som något man förtjänar.”

Det kristna evangeliet om att Gud har gjort något för oss, omvandlas till att vi gör något för Gud.

Denna glidning i förståelsen av evangeliet till att handla om individuell beteendeförbättring går igen i hela västvärlden.

Ett exempel på denna trend bland bekännande kristna är när två presidentkandidater, Marco Rubio och Hillary Clinton, den förra i ett youtube-klipp och den senare i en artikel i New York Times som även refererades av Dagen (27 januari), nyligen talade personligt om sin kristna övertygelse.

Båda uttryckte sig fint om att leva ut sin tro och att älska sin nästa, men oavsett ens politiska preferenser är det intressant att utvärdera vad de faktiskt säger om den kristna tron.

Handlar den kristna tron om evangelium eller moralism? Rubio talar om den ”fria gåvan” i att Jesus ”dog för att avlägsna våra synder som vi inte kunde ta bort fram till den punkten. De kunde bara bli övertäckta­ men inte avlägsnade.” För Clinton­ handlar tron om att ”hon ständigt försöker bli godare­, snällare och ge mer kärlek”.

I dag är det heller inte ovanligt att när evangeliskt kristna ledare ska förklara vem Jesus är för dem framställs han främst som en förebild för hur Gud har tänkt att de ska leva. Inte att han har sonat deras synder och är deras Herre. Det som i stället uttrycks blir en form av moralisk-terapeutisk deism. Den kristna tron blir ett självförbättringsprojekt där målet är att försöka likna Jesus – inte låta sig förvandlas av den helige Ande.

De goda nyheterna reduceras till goda råd. Frälsning till förändring i beteendemönster. Förkunnelse till feel good-coachning. Jesus Kristus till enbart ett moraliskt föredöme.

Det är en utveckling som Christian Smith varnar för: ”Den kristna tron degenerar antingen i en patetisk version av sig själv eller, mer konkret, koloniseras och fördrivs av en helt annan religiös tro.”

I en artikel berättar Tim Keller att han ofta brukade predika bibliska principer med Jesus som ett tillägg. Det signalerade till åhörarna: "Försök bättre annars blir Gud inte glad." Men andra ord: Han predikade Jesus som ett föredöme, inte frälsare. Evangeliet kan inte förminskas till moraliska principer utan behöver alltid förklaras och försvaras.

Församlingar har därför en stor utmaning i att bjuda den moralisk-terapeutiska deismen på motstånd.

Jacob Rudolfsson­, biträdande general­sekreterare, Svenska evan­geliska alliansen