Feminismen före barnens bästa?

Ofta nämns frånvarande f­äder som ett hinder för många barns möjlighet till en god uppväxt. Vad som sällan finns med i resonemanget är de många fall där faderns brist på umgänge med barnen är ofrivilligt. 2006 ändrades föräldrabalken på ett sätt som drastiskt förändrade förutsättningarna för svenska vårdnadstvister.

Efter lagändringen har antalet vårdnadstvister nära på fördubblats och inte sällan blir utfallet enskild vårdnad. 90 procent av dessa tillfaller modern. Den avgörande skillnaden som tycks ligga bakom den dramatiska ökningen är att föräldrarnas samarbets­förmåga blivit avgörande för om domstolarna ska anse det lämpligt med gemensam vårdnad. Lagändringen kom till som följd av påtryckningar från feministiska intressen där man till varje pris ska skydda kvinnor som utsätts för hot eller våld i sina relationer.

När domstolen fattar beslut om ensam vårdnad ska de alltid göra det utifrån barnets bästa. Ofta innebär det att man väljer det alternativ som innebär minst dramatiska förändringar för barnet. Har det exempelvis bott hos den ena föräldern under en tid samt, går i förskola eller har sina vänner i närheten av den enda föräldern låter man i regel barnet bo kvar där. Det är också den föräldern som är mest trolig att ges ensam vårdnad om domstol finner det nödvändigt.

Om samarbetet haltar är det boendeföräldern, i nästan samtliga fall mamman, som troligen ges ensam vårdnad. Lagstiftningen har med andra ord gett incitament till mödrar som vill ha ensam vårdnad att se till att samarbetet inte fungerar. Det kan handla om att de medvetet inte informerar den andra föräldern om för barnet viktiga s­aker som tid hos tandläkare e­ller utflykter med skolan. Inte sällan får den andra föräldern själv uppsöka information för att få det att fungera. Om situationen blir ohållbar slutar det ofta med att en stämning lämnas till domstol.

Ibland späs konflikten mellan föräldrarna på och det är inte ovanligt att den ena föräldern på falska grunder polisanmäler den andra föräldern för misshandel, sexuella övergrepp eller olaga hot för att vinna vårdnadstvisten. Antingen påstås dessa gärningar ha utförts mot föräldern eller mot barnet. Dessa måste naturligtvis också utredas vilket antingen resulterar i att de blir nedlagda då påståendet i a­nmälan inte är sant, eller att det startas parallella rättsprocesser. Då kan även kontaktförbud utfärdas vilket distanserar den ena föräldern ännu mer från barnen. Sällan leder dessa polisanmälningar till en fällande dom om bevis saknas, men boendeföräldern har skaffat sig ett försprång i tvisten. Med andra ord har boende­föräldern väldigt mycket att vinna på att se till att samarbetet inte fungerar. Att göra falska polisanmälningar, eller att få skolan att göra dessa, får inga negativa konsekvenser för den som begår handlingarna. Däremot skadar det anseendet för den andra föräldern. I förlängningen leder det också till att minska chansen att barnets bästa hamnar i fokus då barnet har behov av och rätt till båda sina föräldrar.

Problemet är att rätten i dagsläget inte tar hänsyn till vem av föräldrarna som är o­rsaken till att samarbetet inte fungerar när den avgör lämplighet som vårdnadshavare. Min fasta övertygelse är att om domstolarna hade tagit hänsyn till orsaken till samarbetssvårigheterna, och dessa läggs med i bedömningen, hade antalet vårdnadstvister inte alls varit så många i dag. Vid en ny incitamentsstruktur hade föräldrarna i stället ansträngt sig för att få samarbetet att fungera, vilket hade varit det bästa för barnen. Det är uppenbart att föräldrabalken utformats utifrån teorin om könsmaktsordningen, där mannen är överordnad kvinnan, då lagen inte ger skydd för de män som utsätts för fulspel av sina partners utan bara betraktar kvinnor som potentiella offer. Givetvis ska vi erbjuda skydd för alla de kvinnor och män som lämnat en våldsam relation, men det kan ske utan att skapa lagliga incitament för att vinna ensam vårdnad på felaktiga grunder.

Det pågår för tillfället en u­tvärdering av vårdnadslagen. Även om det delvis är domstolarnas tillämpning som är skev finns behov av att från politiskt håll förtydliga hur samarbetsproblemen ska påverka utfallet i vårdnadstvisterna. Tyvärr är det lite som tyder på att detta finns med i den pågående utvärderingen. Orsaken till samarbetssvårigheterna måste v­ägas in i bedömningen för att få bort den skeva situation som råder och det skenande antalet vårdnadstvister som skadar barnen som hamnar i kläm. För att barnets bästa på allvar ska råda måste sabotage och falska anklagelser straffa sig.

Det borde vara givet att samarbete är det som ska uppmuntras. Annars vinner feminismen över barnens bästa.

Sara Skyttedal, Förbundsordförande KDU.