Försök att bevara missionsbroarna

Tänk dig Mohammad som kom till Sverige från en avlägsen by i Afghanistan, via Iran och ett antal europeiska länder. Äntligen framme fick han en säng på ett boende för ensamkommande flyktingar.

Det är länge sedan nu, ett tiotal­ år har gått. Så får han ett meddelande från sin familj att hans mamma är sjuk och att hon vill se honom en gång till, och höra hur det blev, ansikte mot ansikte, och inte enbart över telefoner­ och datorer.

Då hade han hunnit skaffa sin egen säng, i en egen lägenhet, med eget jobb och goda vänner. Och dessutom mött kristna som delat sin tro. Efter en tid väljer han att byta religion och ansluta sig till kristna församlingen.

Nog undrade han ibland om det var nödvändigt att ta över allt som svenska kristna tänkte­ och gjorde, men annars var han bara tacksam över tron som burit honom genom mörka dalar och gett honom en personlig mottagare av sin glädje.

Men ju närmare avresan till byn kommer så kan han inte låta bli att tänka på vad han ska säga om sin tro. Tydligt minns han hur man hade samlats hos de äldstes möte i byn och gått igenom vilken av de unga männen som man trodde hade bäst chans att lyckas ta sig till Sverige, etablera sig och ge byn ett hopp om kontakter och en ny framtid.

Nu kommer man vilja höra hur det gått, och gärna få ett kvitto på att man satsat på rätt person. I Sverige hade han vant sig vid att tänka mer som en individ. Nu påmindes han om hur det var innan, och förmodligen fortfarande är, i hans by: Att man är en del av en grupp där man hör ihop och fattar alla viktiga beslut tillsammans.

Mohammad har dessutom hört hur det varit för några andra­ som återvänt. Han tänker på dem som kommit tillbaka, deklarerat­ att de blivit kristna, slängts ut, och gjort hembyn till en skamfläck i hela dalgången.

När den dagen kommer, och Mohammad och hans vänner frågar oss om råd – vad säger vi? Jag skriver nu, långt innan­ frågan kommer upp, för att om möjligt rädda honom själv från traumat av att inte bli välkomnad hem, för att skydda hans by från onödig skam, och för att ge evangeliet en bättre chans att bli sett som det är, och inte ett uttryck för förfalskad teologi och dekadent västerländsk kultur.

Det betyder att vi bränner inte broar i onödan:

Vi undviker att publicera namn och bilder på sökare och troende som Mohammad.

Vi accepterar att det finns djuprotad missförståelse om vad kristendom står för, att man har hört om korståg och annat som fortfarande påverkar bilden av kristna.

Vi gör klart att man inte måste kalla sig kristen och visar att det inte finns något krav på det i Bibeln. Där kristna först kallades kristna, i Antiokia, var det just andra som gjorde det. När man talade om sig själva använde man andra ord, de vanligaste hämtade från familjen, som bror och syster.

För att själv förstå islam och kristen tro kan en jämförelse vara värdefull. Men i mötet med andra religioners förespråkare, är det fruktbart att söka beröringspunkter (i stil med Paulus på areopagen, Apg 17).

Vi ger Mohammad all den gemensamma grund vi kan tänka oss, för att han om möjligt ska kunna gå iland med sin återkomst. Och vi säger att det är okej att inte säga allt på en gång, i ett försök att inkludera byns äldste i ett samtal om tro. De vet alla att Sverige är kristet.

De kommer kanske fråga: ”Hur var det? Hur tror man?” Då kan Mohammad svara: ”Jo, de flesta bryr sig inte. Men jag har hittat några som följer profeten Isa. Jag har hängt mycket med dem, och deras tro är mycket annorlunda jämfört med det jag hade hört innan­. Vill ni höra?”

Bengt Svensson