Lars-Olof Isgrens svar (Dagen 24 maj) på min insändare (19 maj) om yogans utbredande uppfattar jag som ett försvarstal för yogans naturliga plats i den kristna församlingen och det gör mig djupt oroad!
Han inleder med ett citat från Erik Ewalds skrift, ”Låt dina nerver få ro”. I min pastorsfortbildning lyssnade jag till Ewalds, och läste några av hans böcker och det mesta uppskattade jag. Men inte förde det mig i kontakt med yogan.
Jag har varit förkunnare i 45 år och i min pastorala tjänst mött trasiga människor med både kroppsliga och själsliga behov. Då har jag varit beroende av den heliga Andens hjälp och det har fungerat.
Att en kristen är en Jesu lärjunge, och att det är Jesu undervisning vi bör följa, tror jag Isgren håller med om. Men kan han då visa mig var det står att Jesus lärde ut yoga till sina lärjungar? Om vi kristna ägnade lika mycket tid (eller mer) i bön och lovsång, som vi ägnar åt ”aktiviteter” av skilda slag, är jag övertygad om att vi skulle ha ett friskare samhälle (1 Tim. 2:1-7, 1 Petr. 4:7-11).
Jag ifrågasätter inte Isgrens subjektiva erfarenhet av yoga och min avsikt är inte att sätta mig över andras "uppfattningar" i frågan, som han menar att jag gör. Men som Herrens tjänare måste jag varna för sådant som, enligt mångas erfarenhet, binder människor i stället för att lösa dem i andligt avseende.
Om yoga-rörelserna utförs rätt har de en hälsosam påverkan på kroppen och indirekt på själen, skriver Lars-Olof Isgren. Men varför då kalla dessa ”rätta” rörelser för yoga som otvetydigt har med hinduism att göra? Annars är det väl en typ av gymnastiska övningar som utförs?
Varför säger kristna syskon till mig, "Nu har man börjat med yoga-rörelser på mitt gympass och atmosfären har ändrats. Jag känner obehag och kan inte gå dit längre", om det är neutrala kroppsrörelser utan religiösa inslag som det handlar om?
Lars-Olof Isgren menar att jag beskriver vanliga kristna vanföreställningar om yogarörelser och ljudkombinationer.
Jag har varit i Indien och sett hinduismens verkan på människor, där yoga är ett naturligt inslag. Det var ingen positiv upplevelse.
Förra lördagen (21 maj) påmindes jag om det då jag stod i Kungsträdgården och såg människor (90 procent medelålders kvinnor) praktisera yoga under en swamis ledning. Det började med solhälsning till Suraya Na’maskar och upprepades sex gånger. Man stoppade pekfingrarna i öronen och surrade som bin – det påstås vara bra för intellektet?! Man boxade ut med armarna och stånkade som ett ånglok – det påstås vara bra för själen?!
Så fortsatte det i en dryg timme med olika rörelser. Det var en märklig atmosfär, så olik den vi upplevt under Jesusmanifestationerna på samma plats.
Men detta är vad den årliga internationella yogadagen den 21 juni handlar om, och som FN uppmanar alla nationer att hålla. Det är vad Indiens premiärminister Modi menar är ett verktyg för att uppnå fred i världen. Är det något vi kristna vill tro på och välkomna i Sverige?
"Det finns många kristna som delar min uppfattning" (om yoga), skriver Isgren. Jag frågar, kan detta vara en anledning till att den andliga kraften, generellt sett, är svag i Guds församling i Sverige?
Lars-Olof Isgren avslutar med en önskan om att jag och andra kristna, som kritiserar yogan, skulle ändra attityd så att vi slipper att ideligen förlora energi i dessa onödiga konflikter.
Till det vill jag säga, att det bästa vore om vi kristna än mer praktiserade det som Paulus uppmanar oss till: ”... sök det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” (Kol. 3:1-3). Då skulle ”dessa onödiga konflikter” inte vara något problem, tror jag.
Claes-Göran Bergstrand
