Debatt

Från församlingsrörelse till pastorsrörelse i Pingst

Förmodligen lever nästan hälften av alla lokala församlingar inom pingströrelsen i ett utanförskap.

Den nyss genomförda pastorskonferensen inom Pingströrelsen har aktualiserat några frågeställningar som behöver klarläggas.

När Pingst – fria församlingar i samverkan (FFS) bildades deltog vi i både processen och beslutet­ med förväntan. Här skulle den enskilda församlingens röst och intressen bli tillvaratagna. Nu skulle antalet aktier i en bolagsstämma inte längre vara avgörande! Men hur blev det?

Jag är medveten om att i en svensk pingstförsamling åtnjuter­ en pastor/föreståndare­ stort förtroende och därmed stort inflytande. Av detta följer att pastorn har stor möjlighet att påverka både församlingens verksamhet och dess utveckling.

Som jag har förstått det har detta förtroende skapats bland annat av att pastorn/föreståndaren varit väl förankrad i den lokala församlingsledningen. En "primus inter pares", med stor frihet att företräda församlingen.

Min erfarenhet är att denna tradition växte fram ur den ledarskapsmodell som rörelsen tillämpade. Den tog sig uttryck i att äldste/församlingsledare möttes tillsammans med sin pastor.

Detta till och med i det som hette Predikantveckan, till vilken äldste/församlingsledare alltid hade fullt tillträde.

Detta trodde i alla fall undertecknad att Pingsts rådslag skulle förvalta och utveckla. Och så är det också formulerat i dokument. Kanske till och med uttryckt i inbjudan till rådslag.

Men nu har något helt nytt växt fram som heter Pingst Pastor, som enbart är till för pastorer med medlemskap i organisationen med samma namn. Om det har den lokala församlingen inte beslutat. Det är inte församlingens mandat.

Detta skulle vara helt okej, om det enbart vore en gemenskapsbefrämjande verksamhet för en personalgrupp.

Och församlingen får ju trots allt vara med på ett hörn när det gäller att stå för kostnaderna för konferensanläggningen i Stockholm.

Nu visar det sig att denna pastorsorganisation även behandlar frågor som borde ägas av de lokala församlingarna. Några exempel:

Varför genomför föreståndaren för Pingst en intervju med den av samfundets valberedning öreslagna efterträdaren endast inför församlingsanställda?

”Pingströrelsens teologi formas i det lokala ledarskapet” säger företrädare för Pingst vid tidigare intervjutillfällen. I årets slutna pastorskonferens behandlades och kanske förankrades ett annat samfunds doktriner. Förmodligen för att appliceras på Pingst FFS.

Frågorna är sprungna ur det faktum att vi just nu inte har någon anställd pastor. Utifrån denna situation har vi fått känna av den verklighet som nästan hälften av alla lokala församlingar inom pingströrelsen förmodligen lever under, nämligen utanförskapet.

Till sist en fråga till Daniel Alm: I en intervju (Dagen 3/1) efter tillkännagivandet av hans kandidatur som föreståndare för Pingst poängterar han att Pingst är ”ett nätverk av församlingar – inte ett samfund.” Måtte inte Kammarkollegiet få syn på det sistnämnda för då riskeras såväl statsbidrag, kyrkoavgift, vigselrätt som tystnadsrätt.

Mot bakgrund av detta förvånande besked att vi inte är ett samfund och att det var Assemblies of God's doktriner som var samtalsunderlag i årets pastorskonferens frågar jag: Är vi ett samfund eller inte och är avsikten att Pingst ska utvecklas enligt USA-modellen? Som jag har förstått det, är den modellen just precis ett pastorsförbund och långt ifrån det som vi känner som svensk frikyrkomodell.

Bengt Öhlén,

församlingsledare Kristinehamn

Fler artiklar för dig