Frikyrkan är inte en frizon från övergrepp

Låt #metoo bli en påminnelse om bristerna i våra kyrkor, men också om styrkan i samtalet och försoningen, skriver nio kvinnliga EFK-ledare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Finns det något mer att säga efter och om rörelsen kring #metoo?

Tusentals berättelser har sköljt över oss de senaste veckorna. Berättelser som vittnar om en kultur som är så vanlig att vi trubbats av i våra reaktionsmönster. Vi har accepterat enskilda handlingar och strukturer trots att hela vårt väsen vet att det är fel, orättfärdigt och till och med måste betraktas som synd. Flera av oss känner igen oss i beskrivningarna av objektifiering och kränkningar, och kanske är det därför de här berättelserna kryper under skinnet?

De går inte att värja sig för och påminner oss om vilken lång väg vi har kvar till ett samhälle och en värld där vi till fullo accepterar varandra som jämställda människor.

Frikyrkan är inte fri från dessa berättelser. Många av oss - och de vi känner - har valt att skriva #metoo i sina uppdateringar på Facebook och i andra sociala medier.

Frikyrkan är inte en frizon för kvinnor. Kränkningar och sexuella övergrepp förekommer i kyrkan precis som på andra platser.

Vi är varken kuttersmycken i styrelserummet, något vackert att titta på i predikstolen eller någon att klappa på rumpan i kön till kyrkkaffet. Och, ja, vi har alla - i olika grad - förväntats fylla de rollerna. Men det förminskar både oss och det uppdrag vi fått att förmedla. Därför kan vi inte vara tysta, vänta ut vågen och hoppas på en förändring som drivs av någon annan. Vi behöver ta ansvar och aktivt arbeta för en plats; en kyrka, ett samhälle och en värld som säger ett tydligt nej till oacceptabla ageranden och ja till en jämställd värld, fri från objektifiering.

Vi tror att #metoos styrka ligger i de individuella berättelserna. Men om fokus stannar där - som flera debattörer redan varit inne på - finns det en risk att dessa skymmer det strukturella problemet som finns bakom berättelserna.  Att vi tappar bort problemet genom att förfasas över berättelserna.

Om vi stannar vid berättelserna lyckas vi endast förflytta skammen från en person till en annan - den som mer rätt ska bära den - men skuldfrågan kvarstår. Och var finns då möjlighet till försoning?

I den kristna gemenskapen finns det både möjlighet att ge offret upprättelse och att förmedla förlåtelse och omvändelse för förövaren.  Här har varje ledare - man som kvinna - ett stort ansvar att agera med beslutsamhet och fortsätta samtalet och tro att en förändring är möjlig. Vi har ansvar att både gå korrekta rättsliga vägar - stötta den som behöver mod att våga berätta eller anmäla - och ansvar att göra plats för försoning, där den är möjlig. För vi behöver samtidigt förstå och ha stor respekt för att försoning är en process som kan och får ta tid.

Frikyrkan sägs ibland vara en tysthetskultur. Vi instämmer och tror att sanning måste fram för att göra oss fria, oavsett om man är offer eller förövare. Men ibland kanske vi också förväxlar tysthetskultur med en tyst kultur, en kultur där många samtal förs utan allas vetskap. Allt som sker, sker inte i det mediala ljuset eller från predikstolen - det sker i samtalen mellan människor där berättelsen tas på allvar, där sår får läkas, och där tillrättavisningen har en plats och får ta utrymme.

Vi vet också att frikyrkan för många är en plats där kvinnor har fått växa och utöva ledarskap mer än på andra platser.

Vi kommer från en rörelse där kvinnor hade rösträtt i församlingsmöten innan man hade det i riksdagen. Ett sammanhang där män har uppmuntrat, värnat, lyft och visat på jämställda relationer utan kränkningar. Detta är vackert! Och det slutar inte att vara det bara för att det samtidigt finns alltför många exempel på kränkningar och ojämlikhet. Detta händer samtidigt och det ena tar inte ut det andra - det som är bra är bra och det som är fel, är fel.

Låt #metoo få bli en påminnelse om bristen i våra kyrkor och behovet att arbeta strukturellt, men också om styrkan som finns i samtalet, i upprättelsen och i försoningen.

Josefin Fållsten
Anna-Maria Jonsson
Thorine Arenius
Anneli Dagernäs
Elin Gert
Helen Richard
Linnéa Åberg
Maria Finnevidsson
Josefine Arenius

Samtliga medlemmar och ledare inom Evangeliska Frikyrkan  

Läs också: Kvinnor i frikyrkor startar uppropet #igudsnamn mot sexövergrepp

Läs det senaste om #metoo

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (91%)
  • Nej (6%)
  • Vet inte (3%)

194 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Attacken mot synagogan
Annons
Annons
Annons
Annons