Gabriel Donner: Är detta en rättssäker process?

Konvertiten "Jan" kan enligt Migrationsdomstolen utvisas till Afghanistan trots att han blivit psykiskt sjuk av inlåsningen i förvar och trots att han tydligt manifesterar sin kristna tro. Rätten bär ett tungt ansvar, skriver "Jans" ombud, advokat Gabriel Donner.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Den 12 december 2017 hölls huvudförhandling om ”Jans” rätt till asyl på grund av hans konvertering tre år tidigare. Rätten kallade in parterna till rättssalen. När vi satt oss öppnades en dörr och en person i grön fångdräkt med handfängsel släpades in i salen av tre kraftiga poliser. Hans hår var vildvuxet och tovigt. Han hade ovårdat skägg och när han tilltalades av poliserna böjde han sitt huvud och vågade knappt tala. Det var en kuvad och krossad man som kom in i salen.

Det gick knappt att känna igen honom. När jag först kom i kontakt med honom var han vårdad, utan skägg och arbetade som taxichaufför. Migrationsverkets företrädare förklarade för rätten att ”Jan” inte förekommer i belastningsregistret, det vill säga att han inte är en kriminell person. Det enda som läggs honom till last är att han som kristen afghan vill ha skydd i Sverige.

Han hade tagits i förvar två och en halv månader tidigare och på andra dagen placerades han i isoleringscell på Migrationsverkets förvar i Märsta därför att han pratat om Bibeln med sin muslimska rumskamrat. Han fråntogs sin bibel och nekades möjlighet att träffa förvarets pastor. Efter en vecka fick han vistas med de andra på förvaret men när han kramade en av de andra placerades han igen i isolering. Den som blev kramad ogillade skarpt att bli kramad av en smutsig kristen.

”Jan” förflyttades till häktet i Sollentuna där han började visa tecken på att förlora sitt förstånd. När han hördes av Migrationsverket på häktet var han av och an okoncentrerad och benägen att försvinna in i egna tankar. Som ombud var jag nödd att påtala detta och fick till svar att han var helt frisk – någon läkarkontroll gjordes inte.

Under de sista veckorna innan förhandlingen i domstolen placerades han på häktet i Huddinge och det är där som han slutligen uppvisade tecken på att helt förlora förståndet. Men inte ens de samtal som förts med honom under den tiden kunde förbereda mig på det tillstånd han var i när han som en grov brottsling släpades in i rättssalen. Han hade enligt uppgift medicinerats men läkaren som ordinerat medicinen har inte kunnat nås och besvarar inga brev. Normalt ska den enskilde ge in läkarintyg som kan styrka att han inte är frisk men ”Jan” själv är inte i stånd att ordna detta och han kan inte se till att han får riktig vård. När läkaren därtill är oanträffbar kan vare sig anhöriga eller ombud få fram ett utlåtande från läkare.

Rätten var inte intresserad av lagens krav att även pröva tillskriven tro och apostasi. Fokus var på sann tro, den aspekt som ger mest utrymme för godtycke. I det skick ”Jan” var i blev förhöret mycket svårt. Han uppgav, på ryska (det språk han kan bäst) att han brukar vara ensam i kyrkan med Peter (ingen han känner och ingen i kyrkan), och att han inte visste om att det skulle finnas andra i kyrkan trots att han varje söndag deltagit i gudstjänst tillsammans med ett femtiotal andra personer. Han tog en servett och rev den i två delar och la dem på bordet framför sig så att de bildade ett kors. Han förklarade att räddningen bara finns i detta och klappade korset. Han förklarade att han drömt om vita duvor. Mycket av det han sa var ren rappakalja och han kunde inte svara på Migrationsverkets detaljfrågor om hans väg till tro mer än tre år tidigare. De svaren fanns dock i protokoll från tiden innan han togs i förvar. På frågan om han ändå kunde få tröst i islam förklarade han med emfas att det är otänkbart och att han inte ens vet något om islam vilket med tanke på att han växt upp i Ryssland nog är riktigt.

I akten fanns intyg från pastorn som skrev att han är aktiv i församlingen och att hon bedömer att han är sant troende. Därutöver fanns ett stort antal intyg från församlingsmedlemmar som alla känner honom mycket väl. Alla är eniga om att han visar i ord och gärning liksom känslomässigt att han är sant troende kristen. Vare sig pastorn eller församlingsmedlemmarna fick vittna. Sådan är också ordningen avseende konvertiter.

Trots att det finns dussintals vittnen som alla kan intyga att han är sant troende och därtill kan redovisa för varför de anser detta hörs ingen och bevisningen behandlas som om den inte alls hade funnits. När dom meddelades den 19 december förklarade rätten att det inte finns anledning att ifrågasätta det som anförts i alla intyg. Däremot kan de ignoreras.

Vid slutet på förhandlingen stod vi vid ett vägskäl. Ska det krävas att ”Jan” ska kunna svara på detaljfrågor för att anses kristen eller är det trostillhörigheten i sig som ska prövas? Är det rimligt att tro att ”Jan” i det skick han nu är med sina tydligt kristna uttryck inte är sant troende? Rätten menade i sin dom att ”Jans” svar inte var tillräckliga och att han därför kan utvisas till Afghanistan där han inte ens kan få vård och där han med sina monologer om Jesus och duvor knappast kommer att klara sig. I detta mål bär rätten ett tungt ansvar.

Detta är vad regeringen anser vara en rättssäker process!

Gabriel Donner, advokat

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

1 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Torpkonferensen
Nyhemsveckan
Annons