Gudstjänstens plats är gatan

Frikyrkans gudstjänst behöver förnyas – men frågan är hur? Författarna till boken "Söndag: Gudstjänst i en ny tid" (Libris) utforskar denna fråga, och pekar i en debattartikel (Dagen 14/4) ut några problem med de frikyrkliga söndagsmötena: de är rätt enformiga, gudstjänstbesökarna är inte så delaktiga och gudstjänsten är mer anpassad gentemot sökare än mot Gud.

Den lösning de föreslår är att frikyrkan ska våga omfamna mer av de historiska kyrkornas liturgi.

Det är en rätt dålig idé dock, eftersom liturgiska gudstjänster också är rätt enformiga, gudstjänstbesökarna är inte så delaktiga och i stället för att tänka på sökare ägnar sig de flesta historiska kyrkor knappt sig åt evangelisation alls, vilket gör att Svenska kyrkan exempelvis sjunker som en sten. Liturgiska gudstjänster är definitivt inget framgångsrecept.

Bättre vore om vi formar våra sammankomster efter Nya testamentets modell, eftersom det gick rätt så bra för urkyrkan: den växte explosionsartat, upplevde många under och tecken och utjämnade klyftor mellan rika och fattiga.

I Apg 2:46 läser vi hur den apostoliska församlingen i Jerusalem hade två sorters sammankomster: en i hemmen och en i templet.

Det var i hemmen som de firade Herrens måltid och hemmen kom att bli basen i församlingarna utanför Jerusalem också (Apg 17:7, Rom 16:5, Kol 4:15), och dessa husmöten utvecklades till vad vi i dag kallar för ”gudstjänst”.

Vad skedde då i templet? Dels hakade lärjungarna på den judiska tidebönen och tillbad tillsammans med sina judiska syskon, men det är också väldigt tydligt att de hade ett evangeliserande syfte: de botade sjuka och predikade att Jesus är Messias och vad det innebär att följa Honom (Apg 5:12, 20, 42).

På platser utanför Jerusalem fortsatte lärjungarna att predika evangeliet på offentliga platser, inte minst i synagogorna. I Apg 19:8-10 ser vi att aposteln Paulus inte var själv när han berättade om Messias i Efesus synagoga – han hade andra lärjungar med sig – och när de blev utkickade så evangeliserade de i en offentlig hörsal i stället varje dag.

De som kom till tro samlades i hemmen, och Paulus installerade husgruppsledare, presbyter, i Efesus innan han for vidare. Han sammanfattade sin tjänst som att han förkunnat Jesus ”offentligt och i hemmen” (Apg 20:20).

Urkyrkan hade alltså inte en sammankomst utan två, en inåtriktad i hemmen och en utåtriktad på lämplig offentlig plats, och alla lärjungar förväntades vara med på båda. I hemmen samlades förmodligen inte fler än 20-30 personer, och varje lärare vet ju att fler bör man inte vara i en klass om man vill lära sig saker effektivt.

I en sådan grupp kan var och en dela något som Paulus säger att vi ska göra i 1 Kor 14:26, något som tyvärr är omöjligt i en aula med hundratals människor.

De evangeliserande mötena innebär också delaktighet – man kan predika, be, dela ut traktater, sjunga, dramatisera eller servera pannkakor – och förvänta er inte enformighet! I Lystra dyrkades Paulus som en gud för att han botade sjuka och predikade evangeliet (Apg 14:12), kort senare blev han stenad (14:19)! Vad skulle hända om vi botade sjuka och predikade evangeliet på torgen, i sjukhusen och i moskéerna?

Frikyrkans problem är att trots vår radikala historia har vi inspirerats alltför mycket av statskyrkornas stora byggnader, och vi har svalnat i evangelisationsivern.

Vi behöver återgå till att förkunna evangeliet ”offentligt och i hemmen” – kyrkobyggnaden kan vi fylla med hemlösa eller sälja och ge pengarna till mission – och då kommer vi inte bara uppleva förnyelse utan ren och skär väckelse.

Micael Grenholm, andrepastor i husförsamlingen Mosaik