Håll inte tillbaka kvinnorna!

När Peter Halldorf ger sig in i samtalet om Pingströrelsens sökande efter ny föreståndare, gör han det med skärpa (D­agen 2/6). Han skriver att det är tid för en kvinna att leda Pingst. Behovet av detta samtal blir än mer tydligt när pastor Gustav Henriksson ifrågasätter den bibliska grunden för kvinnligt ledarskap i församlingar (D­agen 9/6).

Jag tror att en avgörande fråga för väckelse i vårt land är om församlingarna är redo att fullt ut bejaka dem som Gud kalla­r, kvinnor likväl som män. Om vi fortsätter bygga patriarkala maktstrukturer som effektivt hindrar kvinnor att blomma ut i tjänst kommer vi missa mycket av den välsignelse som Gud har tänkt för församlingen i dag.

Mycket gick snett och förstördes i syndafallet. Ur detta kunde maktskillnad mellan män och kvinnor växa fram. Vi är inte kallade att vidmakthålla dessa strukturer. Jesu försoning skapar nya förutsättningar. Vi är kallade att fullfölja Paulus gudsrikesvision om att bygga församlingsmiljöer där det inte är skillnad på män och kvinnor, slav och fri eller jude och hedning. Att Paulus i sin samtid inte kunde åstadkomma detta utan fick sätta sitt fulla fokus på frågan om judar-hedningar, får inte hindra oss att fortsätta detta arbete i dag. Det är dags att vi gör upp med manliga härskartekniker och patriarkala ordningar som dränerar församlingarna på kraft, livsglädje och kvinnligt ledarskap. Detta ska inte kvinnorna behöva fightas om. Det är vi män med inflytande som måste agera.

Jag menar att Paulus skriver in i specifika församlingssituationer när han förbjuder kvinnorna i Korinth att tala i församlingen. I samma brev ser vi att kvinnor kunde både be och profetera i den församlingen. Sammanhanget ropar till oss att tolka texten kontextuellt. Henriksson motsäger sig själv i sin argumentation.

Även han tolkar 1 Kor 14:33 ff kontextuellt eftersom bibeltexten förbjuder kvinnor att tala i församlingen. I sin artikel beskriver Gustaf Henriksson nämligen kvinnors tjänst positivt, trots att de agerat stick i stäv med denna text, exempelvis Kathryn Kuhlman. Hon höll sannerligen inte tyst i församlingen utan undervisade frimodigt.

Likaså menar jag att Paulus tar hänsyn till specifika kulturella och lokala situationer när han skriver att kvinnorna inte ska undervisa, liksom övriga texter som används för att inte tillåta kvinnor vara äldste eller föreståndare.

Vidare menar jag att när Paulus lyfter fram kvinnan Junias apostoliska ledarskap (Rom 16:7) och när han mot gängse ordning placerar Priscas namn före hennes man Aquila och därmed betonar hennes ledarskap (till exempel Rom 16:3), är det några av exemplen på att Paulus arbetade för en större gudsrikesvision, en dröm om att församlingen inte skulle vara en spegelbild av samtida kultur utan återspegla Guds skapelsetanke för mänskligheten.

Jag är omåttligt stolt över de starka, kompetenta och andligt klarsynta kvinnor som jag har som kolleger i Sionförsamlingen i Linköping. De är en Guds gåva till oss. Samtidigt skäms jag över hur få kvinnor vi har i vår styrelse och äldste. Vi har fortfarande en lång väg att gå.

Jag delar Peter Halldorfs analys av behovet av en kvinna i ledningen för Pingst. Om vi inte skulle få det, måste vi ha ett ledarskap som på allvar bygger miljöer där kvinnor får fullt växtutrymme och kan blomma ut i den kallelse som Gud lägger ned i dem.

Marcus Sönnerbrandt, föreståndare Sionförsamlingen Linköping.