Livet är heligt, okränkbart och fruktansvärt

Varför blir diskussionen om dödshjälp så upprörd? Är det för att det rör våra innersta känslor och rädslor om vilka vi är, vad livet är och om vi är ensamma på jorden eller inte?

Livet är något vi fått som gåva. Oavsett om vi tror att Gud eller något annat större än oss själva är inblandat på något sätt eller om vi bara ser det som att det är en biologisk process mellan våra föräldrar. Det är en gåva som vi fått av generationerna före oss. Det är också en gåva som vi ger vidare till våra barn och barnbarn. Livet på jorden kan vara fruktansvärt med svåra förluster på grund av krig, svält och förtryck. Men också i vårt rika, fredliga och demokratiska samhälle finns svåra stunder av mänskligt lidande. Sjukdomar som inte går att bota. Långvarig ensamhet som känns omöjlig att bryta. Förluster av livskamrater, vänner och barn som gör att livet bara orkar levas vidare en sekund, ett andetag i taget.

I livets prövningar behöver vi varandra. Vi behöver någon att få vila hos. Att gråta hos. Att få skrika, slå och förbanna livets hopplöshet. Att älta med, förklara för. Någon som bara finns bredvid och lyssnar. Som erbjuder en famn, ett hem och en plats vid middags­bordet. Som släpar ut oss på en promenad. När livet är som svårast behöver vi varandra som mest. Vi behöver någon som följer med till läkaren när vi inte vågar få det oundvikliga beskedet ensamma. Som regelbundet besöker sjukhussängen där den med psykiska problem eller obotlig cancer till slut hamnat.

Dödshjälp är ett förnekande av livets villkor och vårt beroende av varandra. Det är ett förnekande av sorgen och det svåra i livet men också av omtankens bot eller åtminstone lindring. Det är en tanke som bygger på att vi kan välja bort det mörka och bara ha det ljusa kvar. Att slippa lidandet, sårbarheten, svårigheterna. Att inte behöva ligga någon till last eller be om hjälp. Att vi ska klara oss själva vad som än händer. Att lösningen skulle vara att ta den enkla vägen ut och avsluta livet. Men därmed blir det också ett förnekande av det finaste i livet – att få höra ihop och att få hjälpa varandra när livet är svårt. Ömsesidigheten i att be om hjälp när jag behöver och att hjälpa andra när det är jag som är stark.

Det handlar i grunden om ett extremt synsätt där vi glömt att våra liv levs i ett sammanhang tillsammans med andra människor och där vi också har ett ansvar för varandra. För den som är liten, för den som mår dåligt och för den som är gammal eller sjuk. Dödshjälp innebär att vi förnekar dem som står oss nära möjligheten att få betyda något för oss. Vi låter dem inte ge en gåva av omtanke till oss. Vi tar oss i stället rätten att lämna alla anhöriga och vänner med sorgen och förtvivlan om vad jag kunde gjort om jag bara vetat. Ett samhälle som tillåter det är ett samhälle utan förståelse och respekt för att ditt liv inte levs i ditt eget universum.

Beslutet om när våra liv börjar och när det är slut är större än oss själva. Det innefattar även andra och är därför inte våra egna att fatta. Om vi tillåter det låter vi ensamheten och hopplösheten segra.

Cecilia Gardner Larsson, vd, Stockholm