Hur kan freden bli möjlig?

Det har gått 50 år sedan sexdagarskriget. Och fortfarande ingen fred i sikte, skriver Kjell Jonasson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Någon vecka efter sexdagarskriget 1967 hörde jag som ung student en predikan av pastor Lewi Pethrus på Pingströrelsens Nyhemsvecka. Medan tältdukarna smattrade i den ljumma sommarvinden talade han utifrån Luk 21:24b om att när hela Jerusalem nu var i judafolkets händer så ”var hedningarnas tider fullbordad” och Kristi andra tillkommelse stod för dörren. Förväntan och fascination var den övergripande känslan och stämningen och det snabba krigsförloppet sågs som Guds direkta ingripande. ”Davids seger över Goliat”, och Guds frälsningsplan och ”himlaur” hade vridits fram ett stycke till.

Vad jag minns nämndes inget om att ännu en stor flyktingtragedi var på gång eller om allt lidande och död som kriget åstadkommit. Det jag slås av när jag tänker tillbaka är hur man så enkelt och okritiskt kunde se på konflikten, bortse från mänskligt lidande och mest intressera sig för hur skeendet passade in i ett sätt att tolka skriften, med sammanblandning av det bibliska Israel och staten Israel som tolkningsnyckel.

När jag efter oktoberkriget 1973 första gången besökte Jerusalem och senare deltog och medverkade i folkbildningsarbete om Mellanösternkonflikten med studieresor i regionen, så växte insikten om tragedin i konflikten och engagemanget i möten med människor som kämpade för fred och rättvisa. Svenska kyrkan fanns då på plats med Lutherhjälpens stöd för palestinska flyktingar (efter 1948), Individuell Människohjälps (IM) pionjärarbete för barn och ungdomar med särskilda behov, Svenska teologiska institutets dialogverksamhet med judendomen (1951) och Svenska Jerusalemsföreningen med Den gode herdens skola och sjukhuset i Betlehem.

50 år har gått och Israel fortsätter en alltmer hårdför och till synes oåterkallelig ockupation med utökade bosättningar motiverad bland annat av ett säkerhetstänkande, som minskar möjligheterna till en hållbar fred och framtid för både israeler och palestinier.

Trots att 47 procent av befolkningen i Israel står bakom en tvåstatslösning (siffror från maj 2017) har fredssamtalen mellan israeler och palestinier helt avstannat. I maj demonstrerade över 15000 människor i Tel Aviv mot detta men många tror att ”de facto-enstatslösningen” med två helt olika levnadsvillkor på Västbanken för bosättare och palestinier kommer att fortsätta med risk för annektering av det område som enligt Osloavtalet utgör 60 procent av de 22 procent av det historiska palestinska mandatområdet, och som skulle bli den självständiga staten Palestina.

”Fascinationen” har nog förbytts i växande oro över utvecklingen inte bara mellan israeler och palestinier, utan också över fortsatt intern oenighet mellan palestinier och regionen i stort. Över tid har medvetenheten och kunskapen om konfliktorsaker ökat, också religionens roll, med de olika mötesplatser, studie- och folkbildningsinsatser som gjorts. Men ännu finns många grupper och besökare till det heliga landet, som fortfarande begränsar sig till att besöka heliga platser, ”i Jesu fotspår”. Genom att avstå från att intressera sig för lokala människor, kristna, muslimer och judar går de miste om berikande möten, fördjupade kontakter och analys av läget.

Den israeliske poeten Yehuda Amichai har i en dikt beskrivit hur han en dag satte sig ned vid trappan intill Citadellet, vid Jaffaporten i Jerusalem, med två tunga bärkassar. Intill stod en grupp turister med sin guide och Amichai blev helt ofrivilligt en markör för dem. ”Ni ser mannen där med bärkassarna? Precis till vänster om hans huvud finns ett valv från romartiden. Men nu rör han på sig...”

”Jag sa mig själv”, skriver Amichai, ”försoning och fred kommer att ske först när guiden säger: ’Du ser det där valvet från den romerska tiden ... det är inte så intressant, men strax intill, en bit nedanför till vänster, sitter en man som har köpt frukt och grönsaker till sin familj.’”

En gammal midrash berättar om en rabbin som frågade sina lärjungar hur man kan veta när natten är över och morgonen grytt? ”Är det när man i det svaga ljusdunklet kan skilja ett får från en hund - eller ett olivträd från ett fikonträd?” ”Nej”, svarade rabbinen, ”det är när du möter blicken i vilken annan mans eller kvinnas ansikte som helst och förstår att det är din broder och din syster. Då först är natten över och morgonen har grytt”.

Tappas detta bort för aldrig så intressanta historiska eller bibliska anspråk (med valv och sirliga ornament) kommer freden för två folk och tre religioner att vänta på sig i fredens stad Jerusalem.

Kjell Jonasson, tidigare utsänd i Mellanöstern, Svenska kyrkan

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (53%)
  • Nej (43%)
  • Vet inte (3%)

145 röster

Se tidigare frågor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons