Ingemar Vänerlöv: KD behöver skärpa sin ideologiska profil

Opinionsläget för Kristdemokraterna är fortsatt ansträngt, vilket påskdagens Sifo-­mätning visade; 2,9 procent. Det var tredje gången i år som vi hamnade under 3 procent. Alla, inte minst partiledningen, inser att detta är mycket allvarligt.

Sifo-chefen Toivo Sjörén anser att KD helt har tappat sin profil. Vidare säger han: ”KD präglas i dag av många utspel men för att nå ut måste man nöta samma sak många gånger, man behöver bli uppmärksammad och omdebatterad. Gärna någon kontroversiell fråga bara man är tillräckligt konsekvent. KD ger intryck av att göra utspel och sedan försvinna i mellantiden.”

Redan för ett antal år sedan när våra sjunkande opinionssiffror diskuterades hävdade statsvetaren Jenny Madestam att KD har sålt sin själ för samverkan i Alliansen och en annan statsvetare, Marie Demker, menade att KD intar positioner som man sedan backar ifrån.

De tyckte sig se en tilltagande profiluppluckring, vilken Sifo-chefen ovan bedömer som total. Det är allvarlig kritik som vi gör klokt i att inte helt vifta bort.

Partisekreteraren Acko Ankarberg satt i SVT:s morgonsoffa den 28 mars. På frågan om hur opinionstrenden ska vändas sa hon att "vi måste långsiktigt bygga relationer med väljarna" samt att "väljarna måste se att vår politik håller över tid". Och hon har så rätt, det är precis det det handlar om. Men det här kan knappast vara någon ny kunskap.

Varför har man inte tänkt på det tidigare? Den viktigaste frågan nu, som ledningen självkritiskt behöver fundera över är, hur det blev så här och vad kan vi lära för framtiden. Vad kan vara framgångsfaktorer framöver?

Enligt mitt förmenande tunnades vår trovärdighet gradvis ut under våra åtta år i alliansregeringen. Den dåvarande partiledningen gav gång efter annan upp för oss tidigare ideologiskt viktiga ståndpunkter för att tillfredsställa de andra allianspartierna när regeringsarbetet skulle rulla på.

Det verkade som om pragmatismen alltid var överordnad ideologin. Ett regeringsparti med den inställningen utraderar sig självt med tiden.

I de flesta frågor är det givetvis­ så att varje parti får ge och ta, men man måste veta var den ideologiska smärtgränsen går.

Vad kan göras framöver? Driv frågan om staten som enda huvudman för sjukvården för att få en mera rättvis vård i hela landet. Att återförstatliga skolan kan vara en annan fråga värd att fundera på. I migrationspolitiken måste familjeåterförening stå högt på vår agenda.

Överhuvudtaget gäller att mer styras av den ideologiska kompassen än att med fingret i luften känna efter hur opinionsvindarna blåser för stunden. Minns hur Alf Svensson i åratal pratade om etik och moral, begrepp som länge var helt ute. Men han stod på sig, vilket så småningom ledde fram till vårt rekordval 1998 då vi fick 11,8 procent.

Framför allt gäller det för partiet att över tid vara konsekvent i sitt agerande. Det var man till exempel inte vid senaste riksting i oktober 2015. Då hade partistyrelsen, något historielöst kan jag tycka, fått för sig att KD nu, 12 år senare, skulle ställa sig bakom riksdagsbeslutet om homoadoptioner 2003.

Jag var riksdagsledamot då och minns mycket väl att vi var enda parti som i riksdagsdebatten lyfte fram barnperspektivet; det naturliga för ett barn är att växa upp med en mamma och en pappa. Därför röstade vi nej. De andra partierna körde ensidigt på temat ”vuxnas rättigheter”.

Jag anser fortfarande att vi hade vattentätt på fötterna i vår argumentation då och därför fanns det ingen anledning att nu inta en ny ståndpunkt, varför rikstingsbeslutet att nu vara för homoadoptioner verkligen kan ifrågasättas.

Även om detta var en tämligen­ betydelselös sak i det stora hela framstod ändå agerandet som ideologiskt hållningslöst.

Kristdemokraterna når inga framgångar med att anpassa sig till den politiska korrektheten, att ställa in sig i ledet. Nej, vi behöver konfliktytor, frågor som kanske retar upp, men där vi känner att vi vågar ta fajten när vi bottnar i den kristdemokratiska ideologin. Ett parti som står för något blir också respekterat.

Ingemar Vänerlöv,
Vänersborg, riksdagsledamot 1998–2010