Johan Tyrberg: Vi vill följa samme Jesus

Den 31 oktober 2017 var det 500 år sedan Martin Luther enligt traditionen kungjorde sina 95 teser i Wittenberg. Detta uppmärksammas och firas runt om i världen. Men vad är det vi firar, och varför? En del säger att vi behöver nya teser. Andra menar att vi bör sörja den splittring teserna gav upphov till. Men var det verkligen teserna som gav upphov till splittring?

I Sverige firar vi reformationsdagen en söndag på våren, Sexagesima, söndagen före Fastlagssöndagen, då temat är ”Det levande ordet”. Man tänker alltså att Luther fäste uppmärksamhet på Bibeln och bibelläsning och översatte Bibeln till tyska. I hans efterföljd är Bibeln nu översatt till de flesta språk. När vi i Sverige skulle uppmärksamma 1917 som reformationsjubileum gjordes det bland annat med en ny bibelöversättning som användes nästan hela 1900-talet. Men Luthers översättande av Bibeln orsakade i sig ingen splittring av kyrkan, och ingen säger sig i dag vara emot en översättning av Bibeln till folkspråk.

Det Luther ifrågasätter i sina teser är avlatshandeln. Han vänder sig till påven med en förhoppning om att det ska leda till förändring. Det står i tes nummer 38: "Den förlåtelse som däremot förmedlas av påven är på intet sätt att förakta, om det innebär en bekräftelse av Guds förlåtelse". Teserna 73 och 74 lyder: "Liksom påven med all rätt dundrar mot dem som orsakar skada på den påvliga avlaten… så mycket mer kommer han att dundra mot dem som tänjer på sanningen".

Luther tänker sig möjligen att påven inte är medveten om att några använder kyrkans resurser för att tvinga pengar från vanligt folk och själva bli rika. Teserna är en inbjudan till samtal om detta och Luthers tro kan vara att påven, eller hans legat, ska sätta stopp för det missbruk som brett ut sig. Så sker inte.

Påven kommer inte (förrän 2016 – och då till Lund). I stället möter Luther motstånd. Detta motstånd väcker aggression hos Luther och hans medhjälpare. Aggressionen från båda sidor är orsaken till kyrkosplittringen. Detta är numer lutheraner och katoliker överens om. Teserna är även i dag en bas vi nog kan enas om, även om vi antagligen skulle uttrycka oss annorlunda.

Teserna kan vara grund för eftertanke på fler sätt. Att skriva teser som inbjudan till disputation är varje forskares skyldighet. Luther var professor och det var därför inget märkvärdigt att skriva teser och vilja få igång en diskussion. Men hur är det när en forskare framställer teser i dag? Anpassar man dem så att de blir politiskt korrekta eller vågar man ifrågasätta etablerade "sanningar"? Riskerar man att bli "exkommunicerad" från forskarvärlden om man sticker ut för mycket? Om det inte är en forskare utan en fri tänkare, vad gäller då? Och hur ser det ut inom Svenska kyrkan?

Många har utnyttjat Luthers teser till att göra ifrågasättandet till norm. Med den utgångspunkten skulle det vara lutherskt och heroiskt att ifrågasätta demokrati, jämlikhet och social välfärd. Det är inte rimligt att allt ifrågasättande är lutherskt eller heroiskt.

Den som ifrågasätter måste vara beredd på att själv bli ifrågasatt, och det var Luther. Därför är det en disputation, det vill säga ett meningsutbyte, han bjöd in till.

När vi i år uppmärksammar Luthers teser är det viktigt att se till det vi har gemensamt med våra katolska systrar och bröder. Då kan vi också tillsammans stödja den fattiges rätt. Luther såg hur furstar och kyrkans tjänstemän lurade fattiga att ge sina pengar till dem som redan var rika. Tes nummer 43: "De kristna bör undervisas om att den som ger till fattiga, eller lånar ut till de behövande gör en bättre gärning än den som köper avlatsbrev".

Avlaten var den tidens politiska krux. Ska vi ta teserna på allvar kanske vi skulle hitta motsvarigheten i vår tid där vi luras att satsa våra pengar på något som ska ge lycka, i stället för att se andras behov.

År 1517 ville Luther inte bryta med Rom. Tänk om påven Leo X hade tagit emot Luthers påpekanden och erkänt det berättigade ifrågasättandet! Tänk om Luther hade haft ett mer diplomatiskt sinnelag och språk! Då kanske Luther hade gått till historien som en av alla berömda katolska människor som påmint om kristendomens kärna. Han hade kanske stått i samma sammanhang som Franciskus, Dominikus, Theresa av Avila, Birgitta eller Hildegard av Bingen. Nu blev det inte så. Det är i det sammanhanget vi har att ta ansvar för våra ord och vårt förhållningssätt.

Som biskop i Lund gläds jag åt att när vi skriver 500 år sedan teserna, skriver vi även ett år sedan påven kom för att möta ledaren för Lutherska Världsförbundet, biskop Munib Younan. I Lunds domkyrka bad vi tillsammans och utdelade en fridshälsning. Påven Franciskus och biskop Munib skrev under ett dokument för en gemensam historieskrivning.

Nu vill vi se framåt. Vi vill tillsammans med kristna i olika tolkningstraditioner försöka förstå vad som är kyrkans verkliga uppgift. Vi vill följa samme Kristus och försöka hjälpas åt att se förbi olikheter i uppfattningar och komma runt prestigetänkande. Allt i syfte att inte låta girighet och maktbegär åter skymma det uppdrag kyrkan fått genom apostlarna direkt från Kristus.