"Jesus har gett oss uppgiften att läsa tidens tecken", skriver Peder Bergqvist i sin replik till Peter Halldorf (Dagen 29/9).
Javisst, den uppgiften är alla kristna överens om och har alltsedan kristendomens början också tagit på djupaste allvar. Inte desto mindre har ”tidens tecken” tolkats helt olika med maktstrider och schismer som följd långt före den ”schism på 1500-talet” som Bergqvist refererar till. Stridsämnena har varierat över tid. Vår samtids kyrkliga maktstrider rör sig främst kring synen på kvinnor och homosexuella. ”Tidens tecken”, mänskliga rättighets- och jämställdhetsfrågor, tolkas olika inom kristna kyrkor och samfund. Det kan i dag sägas råda tvärkyrkliga förbindelser kring dessa frågor, det vill säga mer tvärkyrkligt än inomkyrkligt samförstånd.
Bergqvist skriver: ”… det har varit tydligt att man vill öppna famnen för oss och för andra grupper inom Svenska kyrkan och bland ’de frikyrkliga’. Vi får alla komma med vår tradition och vårt arv och knacka på dörren till Katolska kyrkan, och dörren öppnas med stor kärlek, värme och respekt!”
Som reformkatoliker med stort intresse för ekumenik kan vi säga att detta tyvärr inte är med sanningen överensstämmande. Katolska kyrkan "öppnar sin dörr med stor kärlek, värme och respekt" endast åt "rätta" kristna. "Orätta" kristna bemöts i stället med kalla handen. "Rätta" kristna är de som motsätter sig kvinnliga ämbetsbärare och homosexuellas likaberättigande. Anglicanorum coetibus, det vill säga den korporativa anslutning av anglikaner till Katolska kyrkan som Bergqvist refererat till, gällde till exempel enbart "rätt" sorts anglikaner.
Försök till åtskillnad mellan ”rätt” och ”fel” kristna kan spåras redan i urförsamlingen där den åtskillnad i måltidsgemenskap som gjordes mellan judekristna och hednakristna förbannades av Paulus vid det berömda bråket mellan honom och Petrus i Antiokia (Gal 2:11–14).
Har vi kristna efter 2000 år inte lärt oss något av bråket i Antiokia? Vad skulle Paulus säga i dag om han fick höra att kravet för protestanter med flera är att de först måste iaktta alla katolska ”reningsföreskrifter”, det vill säga iaktta alla katolska tros- och lydnadsföreskrifter, innan vi katoliker sätter oss till bords tillsammans med kristna från andra trossamfund?
Så hävdar de oförsonliga att gemensam nattvard är målet som uppnås när alla blivit överens. Vi menar att Jesu uppmaning, ”ät härav alla” är vägen.
Att Berget i ett land som Sverige, där kvinnliga präster är en självklarhet, i skymundan först tar hjälp av Troskongregationens kardinal Müller – Katolska kyrkans främste kvinnoprästmotståndare – för att göra Berget katolskt och när det hela är klart därefter på Bergets hemsida publicerar en text om "Interkommunion ur katolskt perspektiv", skriven av just kardinal Müller, är väl magstarkt. Å ena sidan påstår kardinal Müller i sin text: "Det är faktiskt inte vi själva som inbjuder oss eller andra att delta i de heliga mysterierna, utan Kristus som välkomnar oss att dela hans eviga dyrkan av Fadern i den helige Anden. Det är en ren nåd att vi i tro får delta i Treenighetens kommunion." Å andra sidan tar sig kardinal Müller rätten att överpröva Kristi inbjudan.
Peder Bergqvist gör en poäng av att han genom att konvertera tar ett tåg som kommer fram till målet i tid. Så kan man se det. Men på Bergqvists tåg står det "white people only". Endast manliga ämbetsbärare släpps ombord, kvinnliga ämbetsbärare ("black people") får inte resa med.
Så länge de skyltarna inte tas ner finns ingen anledning att glädja sig över att tåget stannade i Rättvik.
Iréne Nordgren och Gert Gelotte
