Kjell-Erik Selin: Sluta svartmåla frikyrkan!

Att det var synd om oss frikyrkobarn som växte upp i mitten av förra seklet och däromkring är en mer eller mindre vedertagen sanning, inte enbart bland sekulära människor utan även bland dagens frikyrko- medlemmar. Det fanns så många måsten, så många roliga saker som var synd. Inte fick man spela fotboll eller gå på bio, åtminstone inte på söndagar. I stället tvingades vi lyssna till långa och tråkiga predikningar, följda av högljudda böner.

Ibland skrämdes vi av budskapet om att bli lämnade kvar när Jesus skulle hämta sin församling från jorden.

Jag vet att många tog skada av att växa upp i den tidens frikyrkomiljö. Men det är en alltför ensidig bild som målas upp. De flesta av oss minns säkert även fina upplevelser.

Jag var själv barn på 40-talet och tonåring på 50-talet. Mina föräldrar var aktiva pingstvänner. Mor sjöng och spelade luta och far var äldstebroder, men familjen var ekumenisk. Att delta i församlingens sammankomster var en självklarhet.

Visst fanns det en del restriktioner. Jag tillbringade mycket tid i kapellet när mina skolkompisar gjorde andra roligare saker. Men å andra sidan levde vi i en varm gemenskap där vi var sedda, både i hemmet och i församlingen. Genom missionärer fick vi lära oss om världen, om solidaritet och om förlåtelse. Många lärde känna Gud.

I mitt hem fanns ingen aga. Den enda örfil jag någonsin fått fick jag som nioåring av magister Lundquist för att jag störde ordningen när det skulle övas inför skolavslutningen. Det var förresten enda gången jag fick se far riktigt arg. Han begav sig omedelbart hem till "örfilaren" för att få en förklaring. Jag fick sen inga fler örfilar.

Det jag framför allt bär med mig från barndomen är tryggheten, värmen och tilliten i hemmet men även i församlingen. I frikyrkliga hem fanns på den tiden ingen alkohol. De enstaka lätt berusade människor jag mötte var föräldrar till skolkompisar. Fast det hände också att jag enstaka morgnar kunde få syn på en farbror som sov ruset av sig i kökssoffan därhemma. Det var utan undantag en skogsarbetare som min far, på polisens uppmaning eller vädjan, hämtat från någon av stadens krogar.

Om det var fars kristna sinnelag eller hans ansvar som arbetsgivare vet jag inte, kanske en kombination? Det jag vet är att jag lärde mig något om ansvar och att ta hand om sin broder.

Journalisten Sune Olofsson beskriver i sin viktiga bok "Gudsfruktan och djävulskap" på ett medryckande och ärligt sätt sin uppväxt i en pastorsfamilj. En barndom som på väsentliga punkter skiljer sig från min, trots likartad uppväxtmiljö, men båda bär med oss en känsla av tacksamhet och att vi är alltjämt frikyrkliga.

På vilket sätt har den etablerade berättelsen om frikyrkobarnen i tidigare generationer påverkat församlingens uppdrag att utföra Jesu missionsbefallning? Har den berättelsen hindrat sekulära och sökande människors möjligheter att närma sig den kristna tron, via frikyrkan? Finns det anledning att nyansera bilden och lyfta fram även det positiva i den frikyrka som kulturetablissemanget älskar att ogilla och samtidigt fascineras av?

Svensk frikyrka är och har länge varit en av civilsamhällets viktigaste aktörer. Det vet de flesta. På 1800-talet spelade de nya väckelserörelserna en viktig roll i demokratiseringsprocessen. På 1900-talet lyckades samma rörelser, tillsammans med andra aktörer, förhindra att vi söp ihjäl oss och på 2000-talet är frikyrkan en viktig kraft i migrationsarbetet – en av de viktigaste.

Har vi som medlemmar någon del i skulden att frikyrkan fortfarande, av vissa, ses som otidsenlig och ibland till och med farlig? Vi har definitivt ett ansvar för att vårda bilden av vad det kan innebära att leva i en kristen gemenskap.

Det behövs ett visst mått av förtroendekapital för att bli lyssnad till. En kyrka, en församling eller en enskild kristen som inte upplevs trovärdig har svårt att kommunicera det glada budskapet och därmed kunna möta människans andliga behov.

Några har hävdat att frikyrkans tid är förbi, att svensk frikyrka var en parentes. Men mycket tyder på att frikyrkans roll kan bli alltmer betydelsefull och viktig, både för enskilda människor och för samhället. Allt fler nysvenskar söker sig till frikyrkoförsamlingar där de berikar med sin osvenska entusiasm. Några samfunds dopsiffror stiger, filmskapare, konstnärer och författare intresserar sig för andlighet och kristna miljöer, profilerade kristna tar större plats i kulturlivet och kommuner och organisationer av olika slag söker samarbete.

Att inspirera människor till att söka och hitta en tro är grunden för allt det andra. Nu gäller det att påbörja en ännu mer medveten evangelisation, inte med 1950-talets metoder utan med 2010-talets.

Kjell-Erik Selin, Stockholm