Kristin Molander: Kyrkan behöver annan demokrati

Den demokratiska metod Svenska kyrkan just nu använder sig av arbetar på många sätt emot kyrkans uppdrag och identitet snarare än stödjer den. Det skriver Kristin Molander.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Direkt efter andra världskriget grundades ett flertal internationella organisationer utifrån en avgrundsdjup frustration och sorg. Kyrkornas världsråd (KV) var en av dessa organisationer.

Med orden We intend to stay together samlades olika kyrkor under ett gemensamt paraply i ett försök att hålla samman Kristi sargade kropp, att envist hävda ett enda vi i en värld där människor ställts emot varandra, med förödande konsekvenser. Kyrkornas världsråd – likt EU:s embryo Kol- och stålunionen – utgick ifrån att det viktigaste för den framtida freden var sammanhållningen.

Vi:et, det ömsesidiga beroendet, är det som möjligen kan hålla samman oss när polarisering och vapenskrammel ökar. Att fokusera på det gemensamma snarare än det partikulära – för fredens och rättvisans skull.

Sammanhållning och tillit. Det är det som skapar förutsättning för demokrati och en fungerande gemenskap. Om det så gäller en stat, en kyrka eller en familj. En fungerande gemenskap kan inte definiera ut enskilda delar.

Denna insikt har till exempel lett fram till FN:s deklaration om urfolks rättigheter. En minoritets intressen måste garanteras av majoriteten, för gemenskapens skull. Annars kommer minoriteten att kontinuerligt bli ”överkörd” och nedröstad. Kvaliten på en demokrati syns på hur den behandlar sina minoriteter.

Under Kyrkornas världsråds generalförsamling i Porto Alegre­ 2006 höjde de ortodoxa kyrkorna sina röster i reaktion mot den parlamentariska demokratiska metod som KV – i västerländsk tradition – använt som sin beslutandemetod sedan 1948.

Denna metod – vilken innebär förslag, debatt, röstning, majoritetsbeslut – resulterade i att frågor som var centrala och viktiga för den ortodoxa minoriteten­ oftast blev nedröstade av den protestantiska majoriteten.

Ortodoxerna menade att denna situation inte var hållbar för dem varför de ämnade lämna Kyrkornas världsråd. De kände inte längre samhörighet eller tillit till gemenskapen. Men – om ortodoxerna lämnade skulle We intend to stay together inte gälla längre. Kyrkornas världsråd skulle upphöra att existera. Den protestantiska majoriteten var alltså beroende av den ortodoxa minoriteten för att helheten skulle finnas kvar.

Ortodoxernas protest resulterade i processen Orthodox participation inom Kyrkornas världsråd, där samtal fördes om alternativa metoder för beslutsfattande vilka skulle möjliggöra en bredare förankring, en mer mångfacetterad dagordning, samt ett ökat samförstånd i besluten.

En demokratisk metod som stämde bättre överens med kyrkornas identitet och uppdrag. En ecklesiologisk demokrati.

I Kyrkornas världsråd i dag används konsensusmetoden som demokratisk metod. Konsensusmetoden innebär inte att alla beslut måste tas i konsensus utan är en specifik demokratisk metod för att komma fram till beslut.

Detta inlägg är inte platsen att utveckla beskrivningen av denna metod. Vill man se den på nära håll kan man gästa Equmeniakyrkans kyrkokonferens vilken sedan några år befinner sig i processen att byta från en ”klassisk” parlamentarisk demokratisk beslutsmetod à la Sveriges riksdag eller Svenska kyrkan till konsensusmetoden så som den fungerar i Kyrkornas världsråd.

Vi behöver prata om demokrati.

Vi behöver prata om att det inte finns en enda demokratisk metod.

Vi behöver prata om att den demokratiska metod Svenska kyrkan i dag använder för att komma fram till beslut inte är den enda demokratiska metod som finns. Kanske inte ens – för en kyrka – den bäst lämpade.

Vi behöver prata om att känslan av samhörighet och tillit är en förutsättning för demokratins funktionalitet.

Svenska kyrkan är en kyrka där ett flertal av de förtroendevalda kandiderar utifrån sina politiska ideologiska preferenser, där det majoriteten anser vara rätt röstas igenom och blir allas beslut, där ökad profilering av det egna i opposition mot den andra är det ”språk” som förordas.

En sådan kyrka får svårt med Enheten. Den får svårt med det gemensamma vi:et, får svårt att härbärgera de kristna syskonens olika teologiska, politiska, ideologiska och liturgiska åsikter. Jag menar att den demokratiska metod Svenska kyrkan just nu använder på många sätt arbetar emot kyrkans uppdrag och identitet snarare än stödjer den.

Kristin Molander­, präst i Svenska kyrkan, handläggare för ekumenik på kyrkokansliet i Uppsala.

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (89%)
  • Nej (8%)
  • Vet inte (4%)

396 röster

Se tidigare frågor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
EQUMENIAKYRKANS ÅRSKONFERENS
Annons
Annons