För att bli förtroendevald i ett av Svenska kyrkans beslutande organ behöver man vara döpt medlem. Det är det formella kriteriet.
När kritik nu hörs av vissa utnämningar kommer reaktioner som ”Ska vi mäta tro nu också?!” eller ”Det är ju så här demokrati fungerar!”.
Nej, vi ska inte mäta tro. Det går dessutom inte att göra. Och nej, det är inte så här demokrati (per se) fungerar. Demokrati kan organiseras på många olika sätt, och fortfarande vara demokrati.
Tveksamheten inför vissa utnämningar till förtroendeposter bör inte handla om individens nivå på tro. Inte heller på dess eventuella tidigare partipolitiska sakkunskap eller engagemang. Vi är olika individer som får förtroende att företräda varandra i kyrkans styr- och ledningsorgan.
Ur vad uppstår kritiken?
Läs mer: Margareta Winberg (S) kritiseras för uppdrag i kyrkostyrelsen
Jag anar flera olika kyrkosyner – eller tyngdpunktsförskjutningar – i våra försök att förstå, organisera och strukturera oss som kyrka. En spaning är också att skiljelinjen vad gäller kyrkosyn ofta går mellan generationer.
1. Idérörelse: Svenska kyrkan är en idéburen organisation, bland många andra. Dess ide är formulerad i kyrkoordningen. Iden och visionen ska bäras och levas av de som tjänar och lever i och med kyrkan. Så att "människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas".
2. Förvaltning: Svenska kyrkan är som landstinget. En samhällelig instans med ett uppdrag för alla. Ingen står utanför kyrkans omsorger. Kyrkans uppdrag och mål är "öppen för alla".
Som ekumeniskt sinnad och engagerad kristen har jag oerhört svårt för "landstingsmodellen" eftersom den talar ett så tydligt maktspråk. Landstingskyrkan är en välfärdskyrka som lever på gamla lagrar och med en självbild av att vara den enda öppna, snälla, goda, progressiva, demokratiska och så vidare. I landstingskyrkan räcker det att vilja väl, att kyrkan ska vara en allmänt hygglig plats för alla och att sympatisera med kärleksbudet. Och det är ju inget fel med detta. Men är det kyrka?
Tillåt mig en jämförande bild: Socialdemokraterna ska ha val till partistyrelsen. S är en idéburen organisation. Idéerna är ytterst centrala. De är stolta över sin historia, sina traditioner. De möts, sjunger sånger, har symboler och värnar sina grundläggande värderingar utifrån visioner och uppdrag. För en idéburen organisation är det av central betydelse att de som utses att leda organisationen inte bara delar utan även driver och lever idén. Man behöver inte ha varit betalande partimedlem i 30 år för att kunna bli invald. Man behöver inte ha gått i första majtåg sedan man var tre år (vilket förövrigt skulle kvalificera mig). Men man behöver brinna för idén!
Det är möjligt att man – om man lutar sig mot landstingsmodellen av kyrkan – kan tycka att ”goda intentioner” räcker gott för att kunna vara förtroendevald i Svenska kyrkan. Om man, som jag, ser kyrkan som en specifik organisation med en specifik idé om att Gud är och verkar och vill något, då behöver människor med förtroendeuppdrag brinna för kyrkans idé, leva kyrkans verklighetsuppfattning och delta i kyrkans mission.
Svenska kyrkan skiljdes från staten för 17 år sedan. Svenska kyrkan är på ett sätt en tonåring med fluktuerande humör och stort behov av att se sig själv i spegeln och undersöka; vem är jag? Många är de konflikter och spänningar inom Svenska kyrkan som man skulle kunna härleda till detta identitetssökande. Och lika destruktivt som att säga till en tonåring "fundera inte så mycket över dig själv!", lika destruktivt är det att säga så till en tonårsorganisation. Gör vi självreflektionen ordentligt nu kanske vi slipper 40-års-krisen med allt vad den kan föra med sig.
När vi nu går in i en ny mandatperiod inom Svenska kyrkan, med nya förtroendevalda, kan det vara läge att lägga örat mot marken. Var mullrar det och framför allt – varför? När en lokal kyrkoherde twittrar: ”Nationell nivå – igen. Kyrkokansliet måste stängas!” så kan man välja att förpassa kyrkoherden till de omöjligas skara eller att intressera sig för varför man i hela friden skriver så. Det kanske är läge för nomineringsgrupperna att lyssna in sina lokala sammanhang – och då menar jag inte de lokala nomineringsgruppssammanhangen utan församlingen. Vilken man är vald att tjäna.
Mind the gap. Mellanrum finns alltid. Mellan tåg och perrong, mellan skål och vägg, mellan människa och människa. Mellanrum är bra, men vi behöver vara medvetna om dem. Ju fler människor, desto fler mellanrum. I en så pass stor organisation som Svenska kyrkan är mellanrummen myllrande. Ingen av oss står på exakt samma plats som någon annan. Ingen utgår från exakt samma position som någon annan. Så låt oss inte döma varandra utifrån vars och ens perspektiv. Det handlar troligtvis inte om elitism, eller politisk konkurrens, eller bristande tro, eller antidemokratiska tendenser. Troligtvis handlar det om olika placeringar i mellanrummen. Låt oss intressera oss för dem.
Kristin Molander, präst Svenska kyrkan
