Debatt

Kyrkans röst mot könsstympning behövs

Det är hög tid att svensk kristenhet och de internationella samarbetskyrkorna talar ut med full kraft om det brutala ingrepp som könsstympningen är. Det skriver Niclas Lindgren och Pelle Hörnmark.

Varje flicka har rätt att få vara barn, och sedan långsamt få mogna till kvinna. Men miljontals flickor i världen hinner inte ens upptäcka sin sexualitet, innan deras unga kroppar tas ifrån dem och de sargas för livet.

Könsstympning är ett brutalt ingrepp som praktiserats i över tvåtusen år. Men hur aktiva är kyrkan i kampen mot denna negativa tradition? Vågar vi ställa de svåra frågorna? Orkar vi sätta oss in i den problematik som flickorna utsätts för? Mycket av den grymhet vi ser i världen, sker i religionens, traditionens eller pengarnas namn. Dessa drivkrafter ligger också ofta bakom kvinnlig könsstympning. Trots de lagar som finns på plats i många länder, så riskerar tre miljoner flickor att drabbas bara i år, vilket vi påmindes om på internationella dagen mot kvinnlig könsstympning den 6 februari.

I massajsamhällen i Kenya är det inte ovanligt att flickorna bara är 8–10 år gamla när man skär sönder deras underliv utan vare sig bedövning eller sterila redskap. I vissa andra länder görs ingreppet redan på spädbarn. Flickan tvingas ofta gå med smärtor och problem resten av livet, och både hon och hennes barn riskerar senare att dö vid en framtida förlossning.

Vad har det då med oss att göra, som land och som kristenhet? Vi kan vi konstatera att flickor inte går säkra heller här i Sverige, trots att ingreppet är förbjudet. De skickas till andra länder och kommer skadade tillbaka, eller utsätts i det fördolda i vårt eget samhälle. Enligt Socialstyrelsen finns det 38  000 könsstympade kvinnor mitt ibland oss, som ofta lider i det tysta.

Vi kan också konstatera att traditionen praktiseras även inom kyrkan runtom i världen. Många barnhem har startats av kyrkan där en vanlig orsak till att de små kommit dit, är att deras mammor dött till följd av könsstympning. Men samtidigt som kyrkan tagit hand om barnen, så har den många gånger varit alltför tyst om orsaken till att så många blivit moderlösa.

Kyrkan, med dess miljontals medlemmar och stora nätverk både i Sverige och runtom i världen, har alla förutsättningar att vara en enorm förändringskraft i samhällen världen över, inte minst när det gäller att bygga en god kultur. Människor har förtroende och respekt för dess ledare, och när de går före och visar vägen så följer folket efter. Det är därför logiskt att när aids skördade som flest dödsoffer i världen, så hävdade Unaids att om kyrkan förblev tyst om detta i Afrika, så var hoppet ute. Men i likhet med könsstympning, så sågs detta ämne av många i de kyrkliga leden då fortfarande som alltför känsligt att beröra.

Först när kyrkan engagerade sig i kampen mot hiv och aids, så började trenden på allvar att vända på många håll. Sedan dess har PMU, svenska församlingar och de rörelser vi samarbetar med haft framgångsrika insatser mot hiv och aids i en lång rad länder, inte minst i Afrika. På samma sätt höjer vi tillsammans med våra partner rösten mot det sexuella våld som drabbat tusentals kvinnor i Kongo-Kinshasa. Nu är det dags att kyrkan mobiliserar sig på allvar också i denna brännande viktiga fråga, och vågar gå före. Både här hemma och ute i fält.

I Kenyas massajsamhällen finns kyrkan etablerad sedan decennier tillbaka – ändå könsstympas fortfarande 90 procent av alla flickor där. Många av dess ledare räds att fördöma ingreppet av risk för att förlora sina medlemmar. Samtidigt säger de goda exempel som finns, att när kyrkans ledare möter samhällets olika representanter i respektfull dialog, och folket självt inser att det finns en bättre väg att gå, så börjar en förändring att ske. Inom kyrkan finns initiativ, men de behöver växa sig mycket starkare, och här kan vi ge vårt stöd.

Det är hög tid att vi och våra samarbetskyrkor talar ut med full kraft om detta brutala ingrepp. I samhällen världen över är det kvinnorna som bär utvecklingen genom sin styrka, uthållighet och ansvarskänsla för familjen. Om de som flickor slipper könsstympas, om de får vara friska och gå färdigt skolan, så har samhället oändligt mycket att vinna på det. Och i grunden handlar det om varje individs rätt att bestämma över sin egen kropp – att få säga nej till smärta och lidande och ja till en bättre framtid.

Fler artiklar för dig