Lennart Hambre: Mörka inte psykisk ohälsa hos pastorer

Det är givetvis med smärta, sorg och medkänsla som jag tagit del av det som hänt min tidigare pastorskollega Robert Ekh, den livssituation som uppenbarats under det senaste halvåret. När nu hans eget brev till medarbetare och vänner i Livets ords församling i Uppsala läckt ut känner jag mig manad att ge en annan bild av hur personliga kriser och långt betungande slitage i ledarskap kan hanteras. Det som står i brevet från Robert Ekh handlar om slitage, utmattning, krav och förväntningar som lett till depression. Det här är något som många offentliga ledare möter, inte minst pastorer i både stillastående och växande församlingar. Att då tvingas beskriva sitt handlande i klassiska flyktmekanismer fullbordar den sorgliga bilden. Men det finns även en annan berättelse.

Det kan finnas olika skäl till varför man får vara med om u­tmattningssyndrom. Redan på 1980-talet kom boken "Utbränd för Guds skull" av Fredrik Brosché, som bland annat berättar om att bara de som brunnit kan bli utbrända. Det ser ut som att människor med starkt driv, brinnande och hängivna, löper större risk att hamna i utmattning/utbrändhet. För pastorerna på Livets ord är det säkerligen en kombination av faktorer som lett till detta, vilket det vanligtvis är. Inte minst pressen på sig själv att leva upp till något som nästa är onåbart.

För min egen del genomgick jag en svår sjukdomsperiod efter att jag avslutat min tid som missionsdirektor i Evangeliska frikyrkan 2006. Under en period av åtta månader 2007 var jag helt eller delvis sjukskriven. Under en del av den tiden var jag svårt sjuk i utmattningsdepression/-syndrom med hjärnstress. Jag förlorade min sömn över en natt och upplevde svår ångest. Vissa delar av tiden hade jag mycket svårt att vara ensam och frågan om det var möjligt att bli frisk igen skavde svårt.

Skälet till att jag drabbades av psykisk sjukdom som tog sig uttryck i personlighetsförändring ser jag nu efteråt utifrån minst tre perspektiv.

Det första var att jag under lång tid gjort alldeles för stora uttag av kraft, energi och tid i mitt arbete. Omfattningen och arbetsbördan som jag ofta la på mig själv var oerhört mycket mera omfattande än normalt. Jag odlade ett överjag där inte ens mina närmaste kunde hindra mina arbetsinsatser. Det är detta som kallas arbetsnarkomani.

Det andra var den sorg jag upplevde när allting tystnade efter att ha varit starkt engagerad i ”rörelsen” under mer än 30 år, den viktigaste tiden i mitt liv. För ledare i offentliga positioner är det inte ovanligt med posttraumatisk stress.

För det tredje kan jag även konstatera att man med ledaransvar i större organisationer är utsatt, inte minst utsatt av människor som har åsikter om det ledarskap man utövar. När man blir sårad av de ledare som står nära blir såren också djupare och mer fyllda av smärta. Dessa gemensamma erfarenheter ledde till ett för mig allvarligt sjukdomstillstånd.

När stressen övergår till något negativt sätter ofta flykt­mekanismerna in. Utmaningen är då att behålla tilltron till våra andliga erfarenheter och samtidigt bejaka att vi är männi­skor av kött och blod. Vi behöver inse att vi kan bli sjuka och undvika frestelsen att mörka. Visst finns det mycket tabu fortfarande gällande psykisk sjukdom men vi som ledare behöver gå före och vara öppna.

Först och främst handlar det om att vara öppen både mot sin egen familj och sina kolleger. Detta kommer att rädda många relationer. Att som i ledarskapet för Livets ord mörka antingen sin teologiska bearbetning och förändrade position eller sina personliga ”demoner”, mörker och depression är en förljugenhet som inte kan bära god frukt. I stället behöver man gå ödmjukhetens väg och söka professionell hjälp där man kan finna den. Vi ledare, som själva uppfattas som proffs eller experter, prövas i ödmjukhet.

För min del handlade det om tre kompetenser: Medicinskt löpande bedömning, starkt stöd från erfarna i församlingen samt professionell psykiatrisk kompetens. Inte minst min kristna vän som arbetat som socionom med människor med utmattningssyndrom kom att bli ett avgörande stöd. Vissa dagar var så outhärdliga att hennes närvaro hjälpte mig att hålla ut tills sjukdomen vände. I detta sammanhang är det också värt att säga att ett visst stöd av psykofarmaka kan vara den faktor som lyfter själslivet och dämpar ångesten så mycket att en sund bearbetning och ett tillfrisknande kan börja.

Det måste vara möjligt att fortsätta arbeta intensivt som kristen ledare utan att behöva mörka sin andliga eller mentala kamp. Transparens är ju inte ett nytt modeord, utan något Nya testamentet manat oss till i alla tider: Om vi vandrar i ljuset så har vi gemenskap med varandra. Som kristna ledare har vi att gå före.

Det är möjligt att bygga en kultur vi kan vara stolta över, en kultur vi själva inte måste fly bort ifrån.

I dag, efter ett antal år inom företagande, har jag privilegiet att kombinera församlingsuppdrag med företagsuppdrag. En härlig uppgift som ställer stora krav. Berättelsen kan sluta på annat sätt än att behöva fly från långvariga relationer och viktiga uppdrag.

Lennarth Hambre, pastor med inriktning ledarskap, Ryttar­gårdskyrkan Linköping.