Liturgi är inte frikyrkans svar

Svensk frikyrka står inför enorma utmaningar. De senaste åren har vi lagt ner hundratals församlingar, och många som fortfarande lever kvar brottas med en ålderstruktur som är, milt uttryckt, ogynnsam. Detta samtidigt som vi i decennier har haft stora barn- och ungdomsverksamheter där unga människor avgjort sig för Gud och kommit till tro.

Vårt stora misslyckande ligger i att en skrämmande stor andel inte blivit kvar efter 20 års ålder. Vårt sätt att bygga gudstjänst är del av anledningen.

Elva kristna ledare har tillsammans författat boken ”Söndag” (Libris), lanserad i en debattartikel i Dagen 14/4.

Vi kan skriva under på förstasidans rubrik om att gudstjänsten måste förnyas, men stora delar av artikeln gör oss frustrerade. Vi är pastorer i mindre lokala församlingar, där gudstjänstförnyelse i slutändan är en överlevnadsfråga.

Författarna menar att frikyrkan "förringat formen" och att detta orsakats av "en envis rädsla för det kroppsliga". De vill därför att vi riktar våra blickar mot de historiska kyrkorna och låter oss imponeras av deras liturgi – till vilken frikyrkans dito endast utgör "komplement".

Vi menar tvärtom att frikyrkan historiskt tillmätt formen mycket stor betydelse. Så stor att man i frikyrkans barndom insåg att formen kan skyla det allra viktigaste: Vårt uppdrag att föra människor till frälsning. Man förkastade då de former som kom i vägen.

Detta är inte att förringa, det är att erkänna formernas inneboende kraft. Repetition kan passivisera, varför väckelserörelser gärna levt i ständig förnyelse – med stor lyhördhet för omvärlden.

Många historiska kyrkors liturgi är en förvärvad smak. Man måste vänja sig vid tilltalet och symbolerna. För den som knäckt den kulturella koden kan djup öppna sig, men för den oinvigde blir det ofta obegripligt och teatraliskt.

I traditioner där barnen fostras in i en kristen kultur och identitet från unga år (i Sverige under många sekler genom statens tvång) är det lättare, men i ett sekulariserat samhälle riskerar en sådan inriktning att fjärma oss.

Artikelförfattarna bygger en konstlad motsättning mellan en gudstjänst som är relevant för "någon annan" och den "djupare" liturgin som skapar ett större fokus på Gud, men varför är det då liturgi formad i vår egen del av världen, med vår kultur och historia, som vi ska snegla på?

Svaret är naturligtvis att det är den formen som vi västerlänningar lättare tillägnar oss. Alltså handlar ropen om ”djup” också om kulturell relevans – men då enbart för de invigda.

Därmed blir denna önskan också den ett uttryck för en konsumerande kristen tro – där ansvaret för min egen fördjupning ligger på ”någon annan” (prästen/pastorn/”kyrkan”?). Detta i strid med Nya testamentets balans mellan ”hemmet” som plats för fördjupning och offentligheten som plats för förkunnelse.

Väckelserörelsernas styrka har alltid varit att finna ett sätt att förpacka ett tidlöst evangelium i en tidsenlig form. Vi gjorde det på 1800-talet, då vi kastade ut liturgi, mässhake och ämbete, och många gör det i dag med discoljus och rökmaskin.

Denna del av vår egen historia vill vi bejaka och ta fasta på. Vi vill snegla, inte på kyrkor som med statens, kulturens och barndopets hjälp byggt konforma gudstjänster, utan på de kyrkor i Sverige och världen som har uppdraget i fokus också i byggandet av gudstjänst.

Offentliga gudstjänster bör därför ha ett anslag och tilltal som det inte krävs vana för att tillägna sig. Vi ser också att församlingar som bygger så i högre grad än andra lyckas med uppdraget – människor kommer till tro.

Opera är en annan förvärvad smak som uppskattas av ett fåtal. Kulturformen betraktas som viktig och har därför statens stöd att leva vidare, trots vikande publik. Popmusiken når däremot massorna, men betraktas som ytlig – trots den långt större kulturella påverkan.

Vi vill att gudstjänsten i mindre grad skulle vara operahus som tilltalas av ett fåtal invigda – och i högre grad något som når massorna. Därför hämtar vi hellre inspiration i Sverige och utomlands hos kyrkor som faktiskt når och påverkar sitt samhälle.

Sverige behöver församlingar som inspireras av det som fungerar. Vi vill vara väckelserörelse.

Emil Gillsberg, pastor, Centrumkyrkan Mora

Manuel Henriquez, pastor, Solna pingst­församling