Människosynen är det som gör KD unikt

Under den senaste tiden har jag haft anledning att fundera på vad det är som gör kristdemokratin till en unik ideologi. I mina funderingar har jag ställt mig följande frågor:

Är det synen på familj som gör oss unika? Svaret är nej, även konservativa delar vår uppfattning.

Är det förvaltarskapet som gör oss unika? Svaret är nej, även ekohumanister delar vår uppfattning.

Är det frihetsidealen som gör oss unika? Svaret är nej, även liberaler delar vår uppfattning.

Är det en markandsekonomi med sociala och ekologiska ramar som gör oss unika? Svaret är nej, även socialdemokrater delar dessa ekonomiska principer.

Är det solidaritetsprincipen som gör oss unika? Svaret är nej, de flesta partier delar denna uppfattning.

Vad är det då som gör oss unika? Vad är det som gör att vi har ett existensberättigande?

För min del landar jag i att det är den judiskt-kristna människosynen som är vårt unikum. Denna enkla men ack så komplicerade ide att alla människor har ett egenvärde bara för att man är människa, samt att människans värde alltid står över och har företräde gentemot annan "nytta".

Livet är en gåva där varje individ får möjlighet att utveckla sin personlighet. Och under denna livsresa får varje person lära sig att ta ansvar för de egna handlingarna och de egna valen. Samtidigt vet vi att alla inte har samma möjligheter och förutsättningar, därför kommer alltid den egna personliga resan kantas av val där man får välja mellan den egna nyttan eller att stå upp för någon annan.

Dessa val är inte alltid enkla, ibland frestas vi att bara se till oss själva. Men när vi väljer att odla egennyttan skapar vi ett samhälle som är kalt och ogästvänligt. Vår egennytta bedrar oss och gör oss ensamma. Men när vi väljer att odla gemenskapen och kärleken till vår nästa så vinner vi en större vinst än den som egennyttan vill ge oss, nämligen trygghet, omsorg, kärlek och gemenskap.

Att ständigt och jämnt påminna om människans dygder är det som gör kristdemokratin unik. Vårt fokus är inte enbart på det materiella utan vi påpekar alltid att människan har ett egenvärde samt inre och djupare behov. Enbart genom att erkänna att människan har det kan vi skapa ett samhälle som tillfredsställer både det materiella och det andliga. Genom att låtsas att människan bara behöver materiella lösningar under livets vandring gör vi oss alla till ”mindre” människor.

Tyvärr lever vi i en tid där allt för många ställer den ena människan gentemot den andra och på så sätt blir vi alla mindre mänskliga eftersom vi i stället för värme och gemenskap sprider rädsla och oro.

Ecce homo – se människan. Det är det ”stridsrop” vi bör anamma, nu när allt för många låter sig förblindas av rädsla för främlingen.

Magnus Jacobsson, KD