Måste man döpas för att bli frälst?

Pingströrelsen har i sin under­visning generellt sett sanno­likt underskattat dopets och nattvardens betydelse i det frälsningsskeende, vars slutmål är evig salighet. I den nyligen publicerade pingstkatekesen "Trons mysterium – vägledning i de kristna grunderna" sker därför en i flera avseenden ny och fördjupad teologisk bearbetning av dop-och nattvardssynen.

Detta har inneburit nedtoning av traditionell frikyrkoteologi och betoning av mera allmänt kyrkoteologisk karaktär. Denna rörelseriktning finns antydd redan i bokens undertitel "vägledning i de kristna grunderna", det vill säga utan närmare samfundsbestämning.

Författarteamet går i sin betoning av dopets betydelse överraskande långt – ja, enligt min mening alltför långt – i sakra­mental riktning. Detta blir tydligt när man tar del av följande formuleringar från företrädare hemmahörande i pingst- och baptistisk eller pingstkarismatisk tradition.

”I dopet sänks vi ned i vanligt vatten, den som döper uttalar den kristna bekännelsen över oss och Anden verkar till rening och pånyttfödelse” (sidan 181).

”När Faderns, Sonens och Andens namn uttalas över den som låter döpa sig får människan en ny identitet” (sidan 185).

”Vårt barnaskap grundar sig inte på gärningar utan är ett privi­legium som vi fötts till genom dopet” (sidan 187).

”I dopet helgas alltså människan genom förlåtelsen och genom Andens gåva och invigs till livslång gemenskap med Kristus” (sidan 183) etcetera.

Författarna understryker på detta sätt sin syn på dopets frälsningsavgörande betydelse. I dopet "blir människan pånytt­född, får ny identitet, blir Guds barn samt helgas och får Andens gåva", etcetera. Dopets exklusiva betydelse framhävs här på trons bekostnad, enligt min mening.

Framställningen blir där­igenom ur nytestamentlig synpunkt ensidigt sakramental. På en mängd bibelställen s­äger nämligen Nya testamentet att genom tron blir man frälst och ofta sker detta utan hänvisning till dopet.

I tron tar vi emot budskapet om Jesu död för våra synders skull och uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull. När budskapet genom Anden når våra hjärtan sker pånyttfödelsens under.

Vi blir Guds barn. Som sådana förväntas vi bekänna vår tro på Kristus här på jorden. Då kommer Kristus att bekänna samhörighet med oss inför vår Fader i himmelen.

Detta var det budskap pingstpastor Martin Ågren förkunnade, när han inbjöd syndare till frälsning på ett för mig avgörande väckelsemöte. Jag satt på läktaren tillsammans med några klasskamrater. Inför allas blickar reste jag mig. Gick till första bänken, böjde knä och överlämnade mitt liv i Herrens händer. Då upplevde jag frälsning.

Senare blev jag döpt genom nedsänkning. Min frälsningsupplevelse från omvändelsestunden i väckelsemötet har varit en fast övertygelse hos mig under ett långt liv, trots teologins olika växlingar. Den bär även inför den angelägna fråga om dopet och frälsningen, som pingstkate­kesen nu väcker: Undervisas det inom Pingst att man måste döpas för att bli frälst?

Göte Olingdahl, lektor

dopet. Författarnas framställning av dopet i boken "Trons mysterium – vägledning i de kristna grunderna", blir ur nytestamentlig synpunkt ensidigt sakramental, anser Göte Olingdahl.