Debatt

Maria-vördnad är inte avguderi

Får vi tacka Maria för hennes beslut att säga ja till att föda världens frälsare, eller ska vi påminna henne om Jante­lagen? Det undrar katolske prästen Anders Piltz.

Under Jesu sista måltid uppstod en strid bland lärjungarna om vem av dem som skulle anses vara den störste. Striden fortgår med oförminskad energi. Vi jämför det bästa hos oss själva med det sämsta hos de andra. Varför inte vända perspektivet: vad skulle vi kunna lära av de andra? Något har de väl ändå uppfattat rätt?

Det finns två förutsättningar för ett konstruktivt samtal: kunskap och vänskap. Kunskap: Det är meningslöst att gå till storms mot en karikatyr av samtalspartnern. Vid en disputation måste opponenten först göra en sammanfattning av den bok som sedan kritiskt ska granskas, och författaren måste därefter godkänna sammanfattningen som korrekt. Den metoden borde allmänt tillämpas. Alltför många inlägg om andra kyrkor och samfund bygger på den massiva okunnighet som är tvärsäkerhetens bästa grund. Vänskap: Man måste tro den andre om det bästa, om man tillsammans ska komma sanningen närmare.

Låt mig bli konkret. Alla kristna är överens om att Nya testamentet i den utformning det fick på 300-talet är utgångspunkt för kristen tro. Katoliker och ortodoxa ser dessa skrifter som uttryck för traditionen. Kyrkan existerade länge utan dessa texter och utan att alla församlingar hade alla texter. Tron traderades muntligt. När evangelierna fixerades skriftligt och vissa brev godkändes som kanoniska och andra inte, måste naturligtvis texterna tolkas – som fallet är med alla texter, alltifrån inköpslistor till diktverk. Mycket står mellan raderna. Det är en vansklig uppgift, om de skrevs för tvåtusen år sedan.

Ett exempel: vördnaden för Maria, kallad Guds moder. Vad de historiska kyrkorna tror om Maria är resultatet av två tusen års oavbruten bön, gudstjänst, meditation över gudsordet, diskussion, konflikt som blivit samstämmighet. Att Maria rätteligen kan kallas Guds moder är närmare bestämt en utsaga om hennes son. Är han verkligen från första ögonblicket av sitt jordeliv sann Gud och sann människa, då är Maria mor till det människoblivna Ordet. Detta svindlande faktum, att en flicka i lägre tonåren fick bli Guds port in i världen, drar ingenting från Guds härlighet, innebär ingen subtraktion i den tillbedjan vi bara får ägna den ende och sanne Guden. Det gör hans härlighet större.

Det är därför alla släkten prisar Maria salig och vänder sig till henne med begäran om hennes förbön inför Sonen. Hon är från början full av nåd (grekiska kecharitoméne, Lukas 1:28), av evighet beredd för sin uppgift och mer välsignad än alla andra kvinnor.

Den som misstänker Maria-vördnaden för att vara avgudadyrkan borde (åtminstone som tankeexperiment) betrakta dessa saker som något oändligt vackert och hoppfullt. Maria förhåller sig inte till Jesus som 1 + 1 = 2, som två konkurrenter om uppmärksamheten, utan som 1 x 1 = 1, två som samverkar i samma plan, fast inte på samma plan. Maria är helt och hållet en skapad varelse. Skaparen, den Oändlige, nedlåter sig till att samverka med skapelsen, det ändliga!

Maria är inte en distra­herande faktor i utkanten av scenen, utan prototypen för den troende människan, kallad att bli Kristusbärare, att föda Kristus till världen genom sitt sätt att leva. Människan är inte bara ett passivt instrument för Guds handlande, utan en aktiv partner, fast på skapelsens nivå. Världens frälsning hängde i ett hisnande ögonblick på en tonårings avgörande: Skulle hon säga ja eller nej? Får vi tacka henne för hennes beslut, eller ska vi påminna henne om Jante­lagen?

Att man vänder sig till de heliga och ber om deras förbön var självklart i kristenheten ända fram till 1500-talet, eftersom Gud är de levandes och inte de dödas Gud. Om jag kan be min mamma att be för mig, varför då inte vår tros gemensamma mamma, som under korset anförtroddes som mor till älsklingslärjungen, det vill säga till varje troende?

Detta strider inte mot Skriften, det är en insikt i Skriften. Kristus har inte lämnat sin kyrka vind för våg utan lovade Andens stöd, som successivt ska leda henne in i hela sanningen. Förnekar man det som varit miljoner troendes (och otaliga helgons) övertygelse, säger man samtidigt att Gud har fört sitt folk bakom ljuset.

Ortodoxa och katoliker tänker att kyrkans kollektiva troserfarenhet genom århundradena är ett sanningsvittne, mer pålitligt än tusentals andra sinsemellan konkurrerande tolkningar.

Erfarenheten uttrycks i bön och liturgi, i konst och kärlek till medmänniskan.

Skönheten är ett argument, svårt att bemöta: skönheten i Guds plan med de ringa, skönheten i helgonens liv.

Fler artiklar för dig