Martin Lembke: Jesus dog – men inte i stället för oss

Varken i fysisk eller i andlig bemärkelse led Jesus döden, straffet för våra synder, i vårt ställe. Det skriver Martin Lembke i sin slutreplik i debatten om strafflära.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Kristi kyrka är byggd på Golgata. Endast där finns frälsningen. Där, i tysthet och tillbedjan, faller kristna på knä. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son. Genom sitt lidande och sin död betalade han priset för vår salighet. Korset förutan vore Guds frånvaro vår hinsides lott.

Sannerligen, vore det inte för Lammets blod hade vi alla nåtts av dödsängelns bud: Gå bort, ni förbannade, till Satan i Gehenna. Ty Jesus är det offer som sonar världens synd. Han, Kristus allena, av nåd allena, öppnar portarna till himlen och bjuder oss ditin.

Så lyder evangelium. Så lyder den allmänneliga kristna tron. Men inget av detta bevisar att straffläran (den protestantiska läran om ställföreträdande strafflidande) är korrekt. Låt mig än en gång försöka förklara varför den tvärtom med all säkerhet är falsk – alternativt heretisk.

Anselms lära (den katolska läran om ställföreträdande botgöring) och straffläran är två varianter av det som ofta om än missvisande kallas den objektiva försoningsläran. (Missvisande, ty även lösesummeteorin är såtillvida objektiv: den försöker förklara försoningsdramat obeaktat människors subjektiva gensvar.)

Redan här förstår vi att de har mycket gemensamt. Båda bejakar ovanstående evangelium. Båda utgår ifrån att människans synder uppväcker Guds rättfärdiga vrede och att konsekvenserna av dessa synder är fysisk och andlig död (separation från Gud). Båda formuleras inom den ställföreträdande logikens ramverk.

Skillnaden är inte desto mindre slående.

Enligt straffläran är Jesu dödskamp effekten av att Guds vrede får fullt utlopp, så till den grad att Sonen på korset förvandlas till ett hatobjekt i Faderns ögon.

Enligt Anselms­ lära är Jesu dödskamp tvärtom orsaken till att Guds vrede stillas, eftersom Sonen på korset gör något som i Faderns ögon är oändligt hedervärt.

Jag ber mina protestantiska vänner och kritiker, inte minst Gunnar Andersson, Sven Degerfeldt, Olof Edsinger, Anders Stenström, Stefan Swärd och Bo Westin, att begrunda detta. Enligt straffläran blev Jesus bokstavligt talat gjord till synd (jfr 2 Kor 5:21) och förbannelse (jfr Gal 3:13) och därmed inte bara övergiven utan gruvligt hatad av sin himmelske far.

Hur någon kristen människa kan förstå och ändå bejaka denna styggelse till idé, är mig en gåta. Hellre än att frångå en bokstavlig läsning av vissa notoriskt svårtolkade bibelord ställer man en gudomsperson mot en annan.

”Han som samtidigt är sann Gud och sann människa blev skild från Gud Fadern”, som Gunnar Andersson uttrycker det. Så föredrar man en trinitarisk absurditet – fiendskap inom själva Treenigheten – i stället för att överväga alternativa tolkningsmöjligheter.

”Men Jesus säger ju själv att han blev övergiven av Gud! Vill du hellre göra honom till lögnare,­ Lembke, än att tumma på dina egna katolska favoritdoktriner?” Jag ser liksom framför mig hur mina kritiker ställer upp sig i försvarsposition – inte minst Edsinger som nästan tycks betrakta det orimliga som ett teologiskt sanningsvillkor.

Men jag vill inte göra Jesus till lögnare – tvärtom vill jag göra honom rättvisa. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är ju i sig ett citat från Psaltaren 22:2. Vad Jesus gör på korset är att tillsammans med psalmisten David be vesper en sista gång. Kanske vill han även hjälpa sina förtvivlade lärjungar att tolka korsets drama i Skriftens ljus.

Om Jesus, som är personligt identisk med Sonen i Treenigheten, bokstavligt talat hade gjorts till synd och förbannelse så hade han verkligen förskjutits av Fadern och dött andligen – en absurd idé, återigen, om man därmed tänker sig att Jesus som Gud, alltså med avseende på sin gudomliga natur, skulle ha förvandlats till vederstygglighet.

Vad jag försökte visa i min förra artikel är dock att han inte heller som människa, alltså med avseende på sin mänskliga natur, kan ha förskjutits av Fadern – åtminstone inte givet Chalcedons kristologi. Enligt denna är ju Jesu båda naturer oskiljaktigt förenade. 

Den ena kan inte förskjutas av den andra. Varken som människa eller som Gud dog alltså Jesus andligen: en slutsats som kan förnekas blott om man anammar en heretisk kristologi.

Fysiskt sett dog han, förvisso, men uppenbarligen inte i en ställföreträdande roll, alltså i stället för oss. Att ”dödens makt har blivit bruten”, som Swärd korrekt påtalar, eller att Jesus förvandlade de andliga konsekvenserna av ”själva döden”, som min katolske trosfrände Ola Samnegård rätteligen noterar, är i sak irrelevant. Det hör ju till det som alla försoningsläror redan förutsätter: evan­gelium.

Låt det därför ånyo stå klart: Varken i fysisk eller i andlig bemärkelse led Jesus döden, straffet för våra synder, i vårt ställe. Pris ske Gud i evighet, han möjliggjorde vår frälsning på annat vis.

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Se tidigare frågor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Dom mot sexåtalade fd kyrkochefen
Annons
Annons
Annons
Annons