Debatt

Missförstånd om verser i Koranen

Den muslimska reaktionen var högst en straffåtgärd.

Prästen Tony Larsdal skriver i sin debattartikel (20/1) om hur människans moral utvecklats över tid och hur Guds lagar anpassats efter denna utveckling. Att människor omskolades från barbari till civilisation anser Larsdal var en del av den gudomliga planen. Den människosyn som skulle vara för evigt förmedlades sedan genom det Nya testamentet, anser han.

Ur ett religionshistoriskt perspektiv är denna förklaring inte ny. Innan upplysningen gick teologin ut på att just förklara hur tidigare religioner och ”vanföreställningar” var underordnade kristendomen och dess upplysningsideal. I det Nya testamentet finner vi dessutom att Jesus snarare bejakar än förkasta den tidigare skriften.

Vi muslimer har djup respekt för Jesus (frid vare med honom). Koranen förklarar honom vara messias och ”ett sändebud till Israels folk” (3:49). Detta betyder självfallet inte att den bild av Jesus som förmedlas i det Nya testamentet är generellt accepterad av islam.

Hursomhelst, så vill jag främst kommentera det Larsdal skriver om islam.

Larsdal drar onekligen en koppling mellan arkaiskt barbari, islam och IS/Daesh. Men om man känner till kontexten av de koranverser som citeras (33:26-27) så kan man enkelt inse att de i själva verket inte alls handlar om plundring, mord och slaveri. Kortfattat beskriver de ett händelseförlopp där Medinas judar (stammen Banu Quraizah), som ingått ett avtal med muslimerna, bistod fienden att angripa staden. Den muslimska reaktionen var högst en straffåtgärd. Hursomhelst, läser man denna skildring i historien så finner man spår av att profeten Muhammad (frid vare med honom) önskade förlåta dem, men att omständigheterna inte tillät det. Under alla tider har orientalister opponerat sig mot denna historiska incident, utan vidare insikt i dess historiska bakgrund. Därför är det förvånande för mig att även en nutida präst anser detta vara exempel på barbari, plundring och kvinnoslaveri.

Religioner bör studeras utifrån ett jämförande perspektiv samtidigt som man även har kunskap om varje religions individuella historia. I en kunskapsepok som vår imponerar svepande påståenden om religioner föga.

Kashif Virkstudent i religionshistoria vid Stockholms universitet

Fler artiklar för dig