Mission i vår tid utmanar

Vi måste hitta tillbaka till den stora berättelsen där evangelisation och humanitärt arbete får vandra hand i hand, skriver Jacob Rudenstrand.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Historiskt sett har det svenska missionsarbetet varit dynamiskt med missionärer över hela världen. Väckelserna under 1800-talet och tidigt 1900-tal gjorde Sverige till ett centrum för internationell mission. Statistiken från Svenska Missionsrådet (SMR) är talande: År 1911 sändes det ut 450 missionärer. 1960 hade siffran stigit till 1550 och 1983 nåddes rekordet: 1901 missionärer.

Om man fortsätter att titta på statistiken från SMR har missionsengagemanget sjunkit snabbt sedan 1980-talet: 1998 hade antalet missionärer mer än halverats. År 2002 var antalet nere i 696. Trenden verkar peka fortsatt nedåt. Idag är Sverige på många sätt ett missionsmottagande land.

På missionsfältet skedde ofta stora samhällsförändringar i spåren av det kristna budskapet. I Axess magasin nr 7/2017 skriver journalisten Birger Thureson om Edvard Vilhelm Sjöblom (som även är ämnet i Thuresons aktuella bok, ”Vittnet som vägrade tiga”). Utsänd till belgiska Kongo 1892 för att arbeta med brittiska och amerikanska missionsorganisationer, blev Sjöblom vittne till fasansfulla övergrepp i jakten på det dyrbara gummit. Hans avslöjande rapporter fick stort internationellt genomslag och så småningom var kung Leopold II:s skräckvälde till ända.

Sjöblom var inte ensam. Statsvetaren Robert Woodberry har visat hur protestantiska missionärer var avgörande för utvecklingen av demokratiska strukturer i Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien. Även om missionen på en del håll var sammanvävd med kolonialismen stod den flera gånger i kraftfull opposition till denna. Tvärtemot den populära bilden av missionärer som ”kulturimperialister” var de katalysatorer för religionsfrihet, utbildning, hälso- och sjukvård, tryckkonst och civilsamhälle. Motivationen bakom bland annat utbildnings- och trycksatsningarna var att alla skulle kunna läsa Guds ord på sitt språk. Det som sedan förändrade människors liv i grunden var det unika i det kristna budskapet.

Som den tidigare brittiske parlamentsledamoten, Matthew Parris, välkänd författare och uppvuxen i olika afrikanska länder, skrev i The Times 2008: ”Som inbiten ateist har jag blivit övertygad om det enorma bidrag som kristen evangelisation har i Afrika – i skarp kontrast till sekulära NGO:s, statliga projekt och internationellt bistånd, vars arbete inte är tillräckligt. Enbart utbildning och träning räcker inte. I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Det ger en andlig förvandling.”

I olika sammanhang diskuteras det bland annat vilken tonvikt kristet missionsarbete bör ha i fråga om evangelisation och humanitärt arbete. Frågan om Svenska Missionsrådets eventuella namnbyte med borttagande av ordet ”mission” kan ses som ett uttryck för detta.

I Lausannedeklarationen, som SEA grundar sitt arbete på, betonas ömsesidigheten i evangelisation och socialt ansvar. Socialt ansvar kan inte ske på bekostnad av evangelisation, och evangelisation på socialt ansvar. Om kristen mission på en del håll tidigare har varit svag i att betona det sociala ansvaret, finns det i dag en risk att missionen hamnar i det andra diket. I stället för både/och ges det sociala arbetet tolkningsföreträde i samtal om mission. Inte minst när det humanitära arbetet finansieras via staten.

Samtidigt som det finns flera positiva sidor av att arbeta med statliga biståndsmedel, innebär det en risk genom närheten till den offentliga makten. I en intervju på Ibra.se är pingstledaren Daniel Alm inne på liknande tankar kring vad Sidafinansieringen betyder för missionsuppdraget. Han menar att man många gånger kunnat ge ingångar för hjälpsändningar som andra biståndsorganisationer saknat. Samtidigt har missionen ”alltmer kommit att dra åt biståndsmission där insatser varit till övervägande delen av social karaktär” samt att det ”skett en utveckling där man inte i lika hög utsträckning bett om pengar i kollekten, utan alltmer litat på Sidas ekonomiska tillskott”.

Jag förstår Alms oro att en sådan utveckling på sikt kan söva församlingarnas missionsengagemang. Han har flera poänger. I en artikel från förra året konstaterade Fredrik Lignell, föreståndare i Ryttargårdskyrkan, Linköping, att den genomsnittlige EFK-medlemmen ger endast 67 kronor per månad till rörelsens gemensamma utlandsmission. Det är inte orimligt att liknande förhållanden råder i flera andra samfund och kyrkor. Detta spelar in i vår alltmer konsumtionsinriktade kultur där vi pacificerats till att tänka bort missionsuppdragets angelägenhet. I stället för att förvandla nationer med evangeliet fokuserar vi i allt högre omfattning på ”me, myself and I”.

För den kristna församlingen är denna utmaning inte ny. Frågan är hur vi i vår tid kan hitta tillbaka till den stora berättelse som var en så central del av den tidiga frikyrko- och väckelserörelsen. En berättelse där evangelisation och humanitärt arbete får vandra hand i hand, och där målsättningen är varje människas upprättelse i Jesus Kristus.

Jacob Rudenstrand, bitr generalsekreterare Svenska evan­geliska alliansen

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (90%)
  • Nej (8%)
  • Vet inte (3%)

40 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons