Nato tveksam medicin mot krig

Huvudbudskapet i mitt inlägg (Dagen 4/11) var att om Sverige ska ändra sin försvars- och s­äkerhetspolitik – och ingå i en militärallians med kärnvapen och bryta den alliansfrihet som bidragit till fred i mer än 200 år – måste det självfallet föregås av en djupgående konsekvensanalys där både för- och nack­delar offentligt prövas av samtliga riksdagspartier.

En sådan analys har inte gjorts. Henrik Lindberg, ordförande KD Enköping, tycks mena i en replik (Dagen 13/11) att eftersom socialdemokraterna hittills sagt nej till en utredning bortfaller behovet av en sådan prövning och alternativet är snabbanslutning till Nato.

Så är det naturligtvis inte. B­ehovet kvarstår och är viktigar­e än någonsin. Men nu har KD låst sig vid en Nato-­anslutning och det var olyckligt och onödigt. KD:s medlemmar bör först få tillgång till en all­sidig utredning, som i god d­emokratisk ordning underställs intern och extern debatt.

Ja, vi ska fortsätta att bygga goda relationer till Ryssland. Vi ska självfallet kraftigt protestera när Putin annekterar Krim och underhåller olagliga krigsoperationer i östra Ukraina. Och det har Sverige gjort på flera sätt, till exempel genom att kalla den ryske ambassadören till UD och EU:s sanktioner är viktiga – det ska göra ont när övergrepp i strid mot folkrätten sker.

Men säkerhetspolitik handlar inte enbart om bomber, missiler­ och sanktioner utan också om förtroendeskapande åtgärder, diplomati, förhandlingar och respekt för varandras behov. Henrik Lindberg tycks utgå ifrån att det är en omöjlighet med Ryssland men som alliansfri stat hade vi under årtionden hyggliga relationer med militärdiktaturen Sovjet som dessutom ledde Warszawapakten.

Sveriges uppgift då var att minska spänningarna mellan stormaktsblocken och i dagens debatt existerar knappast dylikt alternativ för Natoanhängarna, i huvudsak tycks militarism och upprustning vara ledstjärnan.

Jag är inte pacifist. Sverige bör återbesätta Gotland med ett väl fungerande luftvärn, stridsflygplan och stridsvagnar, återinföra värnplikten och i övrigt rusta landet till mer än ett en-veckas-försvar. Dyrt ja, men troligen ännu dyrare med en Nato-anslutning. Vissa beräkningar antyder fördubblat försvars­anslag, från 40 till 80 miljarder kronor årligen, med en Nato-anslutning.

Henrik Lindbergs argumentation vilar på åsikten att Ryssland har aggressiva avsikter mot Sverige och EU. Jag är inte övertygad om det. Det återstår att bevisa. Att anfalla EU-landet Sverige, och därmed som en trolig militärstrategisk konsekvens även Baltikum och Finland, är en näst intill omöjlig uppgift och skulle leda till enorma konsekvenser. Det finns inget i dag som tyder på en sådan risk.

Men en Nato-anslutning är ett risktagande, som jag delvis beskrev i mitt förra inlägg. Ryssland upprustar kraftigt och det är ett faktum att Nato efter­ annekteringen av Krim nu flyttar fram sina trupper i främst Baltikum och Polen. I många Natoländer upprättas mindre högkvarter, fler övningar i luften, till sjöss och på marken i vårt närområde. Natos snabbinsatsstyrka har fördubblats och en spjutspetsstyrka ska kunna sändas ut inom 48 timmar.

Sammantaget har detta lett till en ökad spänning runt Östersjön. Båda parter rustar och ställer sina missiler och sitt artilleri allt närmare varandra. Detta sker innan Sverige och Finland är med i Nato. Det högst sannolika är att spänningen ökar ytterligare om Sverige och Finland bejakar Nato fullt ut.

Henrik Lindberg anser att solidaritetsförklaringen är ett "självbedrägeri av stora mått". Det kan man naturligtvis tycka men utan innehåll är den inte. Det är riktigt att den svenska solidaritetsförklaringen, den nordiska solidaritetsförklaringen och det nordiska försvarssamarbetet omfattar inga militära förpliktelser om försvar av andras territorier. Men om ett enskilt EU-land anfalls kommer det inte att stå ensamt, som bland andra försvarsminister Peter Hultkvist framhöll då Natochefen Jens Stoltenberg nyligen besökte Sverige. Försvarsberedningen 2014 anser dessutom "att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken".

Naturligtvis finns en mindre möjlighet för ett alliansfritt Sverige att stå utanför en eventuell konflikt i Europa men möjligheten utplånas definitivt vid ett medlemskap.

Vilken säkerhetspolitisk roll bör Sverige spela framöver? Är ett underordnande till kärnvapenalliansen Nato – med ökad risk för att dras in i kris och krig – den bästa säkerheten för Sverige och Norden eller bör vi fortsättningsvis arbeta för avspänning mellan stormakterna och i första hand bygga ett eget och nordiskt försvar, säg med 50-60 miljarder per år istället för 80?

Skulle vi till och med våga pröva den tes som diplomaten Hans Blix har lanserat:

”Vill du ha fred, sök fredlig samverkan.”

Sune Olofson, försvarsreporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981–2009