Debatt

Nato vore inte bra för Sverige

Kristna bör tänka två gånger inför en Nato-anslutning­. Det menar Carl Johan Ljungberg, filosofie doktor och oberoende­ debattör.

Sverige har som många små länder säkerhetsproblem. Vårt försvar har minskats, och att samverka med andra aktörer tycks som en utväg.

Med liknande syfte bildades Nato efter 1945 då Europa behövde skydda sig mot gemensamma hot, främst från Sovjetunionen. Sovjet hade dragit in randstater i sitt välde, bara Finland undgick som bekant detta öde. Sedan förslaget om ett nordiskt försvarsförbund fallit valde Sverige att förbli alliansfritt men att i tysthet samverka med Väst.

När så kommunistblocket föll 1990 borde Europas trygghet ha underlättats och en väg till samförstånd ha öppnats. Problem uppkom dock genom hur Väst hanterade läget.

Ett nyckelord är ”asymmetri”, det vill säga att alla berörda inte fick en jämbördig roll. Fast Ryssland med stöd av vissa EU-stater först erbjudits att delta i Nato blev det inte så. Däremot släppte Nato in flera tidigare satellitstater och kröp därmed närmare Ryssland. Moskva känner sig i dag militärt inringat och politiskt isolerat. Det har även utsatts för ekonomiska sanktioner.

En del menar att Natos linje i princip är riktig. Ryssland är ett hot och bör sättas på plats. Andra hävdar att den är olycklig och bäddar för fortsatt konflikt – läs Krim och Ukraina som klart utgör svar på Västs provokation.

Den konflikt som nu pågår kan i vart fall inte förbigås. Den stegras de facto hela tiden, och Väst fortsätter USA:s strävan att hålla Ryssland på avstånd. Av ryssarna målar Väst – inte minst Sverige – i sin tur mörka fiendebilder som kan bli självuppfyllande.

Nu ska så vårt land välja säkerhetslösning. Experter och politiker har förordat Nato, medan folket tvekar. USA och Nato uppvaktar oss dock livligt. På militära fora tycks ingen våga ifrågasätta detta vägval, ändå finns goda skäl att göra det.

En fråga är: Vilken strategi följer Nato? Och har deras strategi i tidigare insatser lyckats? Svaret uppmuntrar inte, för de krig Nato fört – i Bosnien, Afghanistan­, Irak och Libyen – måste ses som misslyckade. Man har ingripit abrupt och med svagt omvärldsstöd, och har fått lämna uppdrag oavslutade, med nyckelmotståndare obesegrade och länderna i kaos. Många soldater och civila har dödats och flyktingvågen tycks inte ta slut.

Ganska väntat har det som skett väckt kritik och agg mot Nato och Väst.

Märk väl att dessa uppdrag inte bara fallerat för att de varit svåra i sig. Nej, Nato kan visas ha agerat oklokt och mot sina ursprungliga mål. Dagens Nato är starkt färgat av USA:s så kallade neokonservativa, alltså före detta vänsterradikaler i och utanför Vita huset som manar till väpnade angrepp mot misshagliga regimer för att "bygga demokrati".

Bland dem som inspirerats av dessa ”neos” råder föga ödmjukhet. Deras brist på respekt inför andra stater och deras maktlystna vilja att omstöpa världen är omvittnad. Deras syn på kriget som tillåtet medel står nära krigsromantik. Självklart skapar detta allmän oro, men särskilt i regioner som Mellanöstern och Nordafrika. Katolska kyrkan hör till dem som yttrat sig kritiskt.

Det medför därför ganska tveklöst nackdelar för Sverige, om vi väljer Nato. Det begripliga agg som organisationen nu möter får Sverige som medlem räkna med att ta på sig. Vi blir i onödan måltavla för motvilja, och riskerar ytterst också militära angrepp från stater eller militanta nätverk.

Att Nato ändrat sin policy med följden att dess respekt minskat i världen gör att Sverige nu måste söka andra vägar för sin säkerhet.

Vårt land brukar i internationella militärinsatser visa respekt och moderation. Vår personal har ofta lugnat de berörda. Kring vårt eventuella Natointräde­ råder däremot omognad och sorglöshet. Utan synbar insikt om vad Nato har förvandlats till tror våra eliter att Nato är obesmutsat av tidigare insatser. Man tycks även ha glömt vad krig innebär. En del talar om Nato som en "försäkring" och inte ett val av en miltärkultur med osäkra förutsättningar.

Vi bör nu fortsätta i alliansfrihet och söka samverka med flera parter. Vi kan även agera via FN och OSSE (Organisationen för säkerhet och samverkan) som mer obelastade fora. Vi bör som förr driva god diplomati och föra avspänningspolitik. Detta är inte som ibland antyds 1950-talspolitik, det är relevant som svar på nya utmaningar. Därtill svarar det bättre än Nato mot den kristna tanken att man i konflikter bör visa respekt för ”den andre” fast man inte må dela hans synsätt i allt.

Carl Johan Ljungberg, PhD i Politics and International relations, Catholic University of America, Washington, DC.

Fler artiklar för dig