Öka respekten för kontantanvändarna

Jag har aldrig varit politiker utan i hela mitt liv arbetat som traditionell ämbetsman. Lite efter det gamla klassiska brittiska idealet där en ämbetsman arbetar för det politiska ledarskap som folket utsett i allmänna val.

Det innebär inte att man som ämbetsman behöver vara ”en politisk idiot”. Tvärtom lär man sig med åren en hel del kring hur det politiska hantverket fungerar. I det följande vill jag ge ett litet smakprov på detta.

Jag har under några år verkat som talesman för det så kallade Kontantupproret, en rörelse där ett flertal organisationer gått samman för att motverka storbankernas systematiska arbete för att ta död på kontanter som betalmedel.

Deras drivkraft är enkel. När statsmakterna 2005 beslöt att privatisera ansvaret för betalningssystemet såg dessa banker sin chans. Att få monopol­inkomster från kortavgifter är oändligt mycket mer lönsamt än att försöka få monopolinkomster på att hantera kontanter.

Genom en serie manipulativa metoder har man försökt öka hastigheten i rörelsen bort från kontanter – en rörelse som i sig är både begriplig och naturlig. Jag och många med mig har inget­ emot kort. Däremot ogillar vi att storbanker försöker få det att ske på sådant sätt att utsatta­ grupper kommer i kläm, allt från pensionärer, småföretagare­, glesbygdsbor till ideella aktörer­ såsom idrottsklubbar. Det gäller­ både insättning och uttag av kontanter.

Rent principiellt ogillar vi att pappa staten berövar oss det skydd som alternativet kontanter faktiskt innebär. Vem vill lita på att ett monopol för digitala knapptryckningar inte blir inkörsporten till ett samhälle som många av oss inte vill ha?

Bara dagens förekomst av så kallade minusränta skickar kalla­ kårar vad som kan vänta den dag när våra bankbehållningar och avvikelser från dessa enbart hänger på vad bankerna väljer att skicka som kontoutdrag!

Utomlands ges bilden i media av denna unika svenska transformation som en förvandling av landet ”lagom” till landet ”extremt”. Och denna massiva utländska förundran kan ju möjligen vara ett uttryck för en sund skepsis mot stats- och bankmonopol på finansiella marknader.

Till helt nyligen verkade vi gentemot det politiska systemet att alltför ofta tala för döva öron. Undantag fanns förvisso, både vad avser politiska partier och enskilda politiker. Regeringskansliet kunde i lugn och ro satsa på informella möten med storbankerna, lite av karaktären kafferep. Riktigt beslutfattande kunde därmed undvikas. Och storbankerna valde stilenligt att inte delta i det offentliga samtalet eftersom vi motståndare betecknas som "särintressen".

När så Riksbanken vaknade upp och numera verkar ta frågan på allvar samtidigt som den offentliga diskussionen i frågan tilltar får politiken ett problem. Den räddande ängeln blir oppositionen som – måhända på goda grunder – nyligen krävde en översyn av Riksbankens roll. Vips insåg regeringskansliet att en möjlighet öppnades att blanda till korten. Varför inte utreda detta med kontanter också inom ramen för denna utredning? Då slipper man ju att nu ta ställning politiskt och nedrustningen av bankkontor som hanterar kontanter kan fortsätta i lugn och ro. Självfallet bör detta åtföljas av till intet förpliktigande politiska uttalanden!

Det politiska hantverket kan härmed dra igång och i kommande direktiv till denna utredning kommer säkert många allvarsord att uttalas. Men varför fattas inte beslut nu?

Förslag vad som kan göras finns, staten har nödiga maktmedel och ju mer tiden får gå ju svårare blir det att ge kontantanvändare­ drägliga förutsättningar. Men mot skickligt politiskt hantverk står man sig i det korta perspektivet slätt.

Björn Eriksson­, ordförande i Riks­idrottsförbundet, ordförande i Säkerhetsbranschen samt före detta rikspolischef