Okunnigt om Israel av Svenska kyrkan

Två representanter för Svenska kyrkan, Göran Rask och Kjell Jonasson, har (Dagen 13/2) kritiserat Filadelfiakyrkan i Stockholm för dess beslut att återkalla sin inbjudan till den palestinske prästen Mitri Raheb att predika i en av deras gudstjänster. Inbjudan återtogs efter Annika Borgs och Johanna Anderssons debattartikel i DN som klargjorde Mitri Rahebs teologi och ställningstagande i Mellanösternkonflikten. Heder år Filadelfiakyrkan som i detta läge vågade tänka om.

När jag läser Rasks och Jonassons debattartikel tar jag mig för pannan. Att dessa båda herrars åsikter på något sätt skulle ha en förankring i bibelordet kan man ju knappast förvänta sig i denna tid av ständigt pågående avfall från Guds ord i den politiska korrekthetens namn.

Men man borde ju ändå kunna förvänta sig någon form av kunskap om bakgrunden till konflikten i Mellanöstern hos två av Svenska kyrkans Mellanöstersekreterare som under många år vistats i området. I stället möts man i artikeln av en så flagrant propagandistisk och ovederhäftig kritik av staten Israel att den närmast kan betecknas som hatisk.

Den felaktiga beskrivningen får inte stå oemotsagd, därför följer här en kortfattad resumé av folkrättsliga fakta.

San-Remo konferensens beslut 1920, som ratificerades 1922 av FN:s föregångare NF, garanterade Palestinaområdet till det judiska folket. Mandatmakten Storbritannien skulle under en övergångstid förvalta området och underlätta judisk invandring samt uppmuntra judar till att etablera tät bebyggelse. Detta beslut övertogs av nuvarande FN i enlighet med FN-stadgan och gäller alltså alltjämt i dag, trots att det inte är opportunt att hävda detta.

När Israel 1948 utropade sin självständighet överföll sex arab­arméer den nybildade judiska staten i syfte att utradera den. Men som alla vet så lyckades Israel stoppa detta försök.

Israel ockuperar inte Västbanken. För att anses som ockuperat måste ett område ha haft en legitim ägare före ockupationen enligt Haagkonventionen. Västbanken hade rättstridigt varit ockuperat av Jordanien före sexdagarskriget 1967 och saknade därmed legitim ägare. Enligt folkrättsliga regler utkämpade Israel ett legitimt försvarskrig 1967. De stilleståndslinjer, den så kallade gröna linjen, som blev resultatet av detta krig, kan inte accepteras som internationella gränser. Detta framgår tydligt av vapenstillestånds­avtalet mellan parterna där det stadgas att vapenstillseståndslinjen inte utgör grund för eller ens förhandlingsunderlag för fastställande av gränserna, vilket skulle ske genom bilaterala förhandlingar mellan parterna.

När PLO-ledaren Yassir Arafat i slutet på 1960 talet började förstå att hans terrorhandlingar var kontraproduktiva för hans syften ändrade han taktik och började tala om ett palestinskt folk i en palestinsk stat. Detta hade hittills varit ett okänt begrepp. Med Palestina menades det geografiska område som ingick i Storbritanniens Palestinamandat och med palestinier menades alla folkslag som bodde inom detta område, det vill säga araber, judar, druser med flera. Men nu kidnappade Yassir Arafat dessa uttryck och skapade för den arabiska delen av befolkningen fiktiva benämningar för ett folk och en stat som aldrig tidigare har funnits. Under årens lopp har den palestinska propagandamaskinen med stöd av okunniga väst­medier och opportunistiska politiker lyckats hamra in dessa felaktiga föreställningar i människors medvetande.

Israel är den enda demokratin i Mellanöstern. Man har fått utstå ideliga angrepp från sina arabiska grannar och palestinska terrororganisationer. Att man i dessa lägen förbehåller sig rätten att försvara sin befolkning och sitt land mot dessa aggressionshandlingar med nödvändiga medel är inte bara en självklar rätt utan också en skyldighet.

Detta borde även Kjell Johansson och Göran Rask hålla med om. I stället tar man parti för den sida som initierar våldshandlingarna och stämmer in kören av Israel-demonisering. Och vad ännu värre är, anklagar andra för att inte göra detsamma.

Anders E Lägersten