Olof Edsinger: Bara då kan vi syndare bli befriade på djupet

Vi behöver bli bättre på att presentera helgelsen som en konsekvens av evangeliet snarare än som en förutsättning för detta. Det skriver Olof Edsinger.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

För några veckor sedan initierade jag en debatt om evan­geliets innehåll här i Dagen. Min utgångspunkt var en välkänd sång (Du vet väl om att du är värdefull, reds anm.) men mitt ärende var framför allt att ställa frågor som: Vad handlar evangeliet om? Är det rimligt att beskriva det kristna budskapet som ”du duger som du är”? Hur kan vi på djupet bli befriade från vår egen självcentrering, för att i stället bygga vår tro och vår identitet på Jesu död och uppståndelse för vår skull?

Debattens vågor har sedan dess gått höga. Den har också utvecklat sig i lite olika riktningar. Den katolska invändningen, formulerad av Martin Lembke, betraktar jag vid det här laget som bemött.

Jag hoppas även att de människor som hakade upp sig på min hänvisning till den specifika sången, eller som gjorde sig lustiga över att ”alla sånger inte kan säga allt”, börjar förstå vad jag faktiskt var ute efter.

Mer oväntat var kanske Peter Ljunggrens inlägg, där han hävdade att det enda (sic!) som leder till sann tro och biblisk omvändelse är när vi låter åhörarna ”ta emot och njuta av Guds villkorslösa kärlek”. Även LarsOlof Isgren var inne på samma sak. Självklart har jag ingenting emot talet om Guds kärlek. Men för den skull håller jag inte med om att en förkunnelse som sätter ord på synden och vårt behov av omvändelse skulle sakna förmåga att skapa tro på Kristus. Om detta vore sant, hade det ju varit väckelse i hela folkkyrkan! Dessutom skulle Jesus själv ha varit en jämförelsevis dålig företrädare för ”evangeliet” ...

Samtidigt illustrerar dessa och andra insändare det behov som finns i Sveriges kristenhet av att definiera vilka dimensioner som kan tänkas rymmas i det kristna budskapet, och hur vi som Guds barn kan förmedla detta vidare till våra medmänniskor.

Alltså: hur kan vi i en narcissistisk tid kommunicera det kristna budskapet i allmänhet och evangeliet i synnerhet? När jag själv har jobbat med denna fråga har jag delat in Nya testamentets tilltal till oss människor under fyra rubriker.

Grovt tillyxat kan de beskrivas så här:

1) Det positiva budskapet: vi är skapade och älskade av Gud.

2) Det dåliga budskapet: vi har genom synden blivit åtskilda från vår Skapare.

3) Det glada budskapet: Jesus­ har dött för vår skull, och har därmed öppnat vägen till Fadern­.

4) Kallelsen till lärjungaskap: som respons på vad Jesus har gjort för oss, och i den helige Andes kraft, får vi börja leva det liv som inte längre kretsar kring oss själva utan kring Gud och hans vilja.

Alla dessa rubriker står för centrala aspekter av Jesu och apostlarnas budskap. Men samtidigt tror jag att det är viktigt att vi lär oss att skilja dem från varandra.

Som jag tidigare har påtalat är Ingemar Olssons sång ett exempel på det jag här kallar för ”det positiva budskapet”. Och problemet när vi i stället säger att det är detta som är ”det glada budskapet” (evangelium) är att vi får en förkunnelse där vare sig Jesus eller korset behöver spela någon större roll för vår frälsning.

I klassisk luthersk förkunnelse har man av detta skäl betonat att evangeliet behöver föregås av ”det dåliga budskapet”. Det är ju bara i ljuset av detta som vi kan se vårt behov av ”det glada budskapet”. Om det inte hade varit för syndens makt över våra liv hade Jesus inte behövt dö. Men samtidigt finns det ett problem här, som blir särskilt akut i en tid där många människor brottas med sin egen självkänsla. För att kunna ta till oss ”det dåliga budskapet” utan att bli nedtryckta i skorna, behöver vi helt enkelt först ha fått höra ”det positiva budskapet”. Därav ordningen i 1–3.

Men det finns också en annan lärdom av detta, som behöver ljuda inte minst i miljöer som håller Bibelns tal om helgelsen och det nya livet högt. Alltför ofta har nämligen resultatet av helgelseförkunnelsen blivit att predikanten har levererat ett kravpaket, utan att samtidigt förmedla evangeliets befriande tilltal.

Eftersmaken har blivit lag snarare än nåd. I dessa miljöer behöver vi bli bättre på att presentera helgelsen som en konsekvens av evangeliet snarare än som en förutsättning för detta. Än en gång blir alltså ordningen viktig.

Kanske är det att spretigheten i de insändare som har skrivits i den här debatten återspeglar de diken som tenderar att uppstå i Kristi kropp när det gäller dessa frågor? I så fall måste ju lösningen vara att vi tar fasta på alla de fyra punkter som finns med i ovanstående lista. Bara då kan vi få den balans som gör Nya testamentets budskap rättvisa. Bara då kan vi som syndare bli befriade på djupet.

Olof Edsinger­,
teolog och författare

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons