Om Gud finns är han allsmäktig

I mitt förra inlägg (Dagen 6/5) kastade jag fram hypotesen att vissa människors oförtjänta lidanden kan tjäna som ersättning för andra människors ålagda men ej utförda botgöring. Som avlat, med andra ord. För att på ett relevant sätt relatera hypotesen till teodicéproblemet spetsade jag till den genom att föreslå att sådan ersättning är nödvändig för vissas frälsning.

Problemet med denna idé är att Jesu lidande i sig är tillräckligt – och nödvändigt, naturligtvis – för allas frälsning (vi kan här bortse från rättfärdiggörelsens subjektiva aspekter). För att rädda hypotesen från logiskt haveri dristade jag mig därför att föreslå att avlaten ifråga är nödvändig, inte för själva pånyttfödelsen och därtill hörande syndaförlåtelse, utan som ställföreträdande botgöring för sådana synder som begås där­efter. Alltså till gagn för oss som syndat på nåden, som det heter, och som kanske saknat vilja och/eller förmåga till omvändelse och bot.

Att det bibliska stödet för denna komplicerade tankegång är svagt, som Emmanuel Bäckryd på ett synnerligen sympatiskt sätt påpekade i sin r­eplik (12/5), är jag den förste att e­rkänna. Nu skulle den i och för sig kunna vara sann ändå; inte alla sanningar är ju upptecknade i Guds ord. Jag vill därför göra ett viktigare och offentligt erkännande: Jag tror inte längre själv på min egen hypotes! Tvärtom är jag nu övertygad om att den är falsk, av följande skäl.

Inom katolsk botgöringsteologi, alltså den tankemylla som mitt förslag växte fram ur, skiljer man mellan eviga straff, som avtjänas i helvetet, och timliga straff, som avtjänas antingen i skärselden eller, mycket hellre, i form av botgöring under jordelivet. Endast Jesu försoningsverk på korset har dock makt att sona de eviga straffen – aldrig så mycket oförtjänt mänskligt lidande gör någon skillnad i detta avseende. Alltså måste min hypotes om ställföreträdande botgöring handla om de timliga straffen. Men själva poängen med hypotesen var ju att vissas frälsning står och faller med andras oförtjänta lidanden – inte att vissas skärseldsvistelse annars hade blivit längre! Att det senare skulle förklara varför Gud låter våldsverkarna hållas, trots att han hur enkelt som helst hade kunnat stoppa dem utan att därmed omintetgöra deras fria vilja, faller på sin egen orimlighet.

Det visar sig alltså vid närmare betänkande att min hypotes inte bringar ljus över vare sig de eviga eller de timliga straffen. Inte ens mot bakgrund av en katolsk förståelsehorisont hjälper den oss att se någon lösning på lidandets problem. Därmed inte sagt att lösningen, vilken den än är, inte skulle vara intimt förbunden med frågan om människans frälsning eller att oförtjänt lidande inte skulle kunna tjäna som ställföreträdande botgöring. Men problemet kvarstår, hursomhelst.

Ett smidigt sätt att försöka lösa problemet är att tumma på någon av de all-egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas Gud. Så föreslår exempelvis Johan Kärnbo (Dagen 20/5) att Gud är mäktig men inte allsmäktig: ”inte så mäktig som kyrkans Gud”. Det kan ju låta sympatiskt men är i själva verket både andefattigt och kontraproduktivt, inte minst av filosofiska skäl.

Hur mäktig är Kärnbos Gud, egentligen? Betänk exempelvis den tioårige pojke som för ett antal år sedan gick på en trottoar, träffades av en fallande istapp i huvudet och dog. Hade istappen lossnat en halv sekund senare hade ingen skada skett. Uppenbarligen lät Gud – kyrkans Gud – detta ske. Men så gjorde ju även Kärnbos Gud, eller var han kanske vid det aktuella tillfället så otroligt klen att han helt enkelt, trots helhjärtade försök, inte klarade av att hålla tillbaka istappen en halv sekund? Dilemmat för Kärnbo är alltså att han antingen tvingas konstatera att lidandets problem kvarstår, alltså just det problem som föranledde honom att modifiera den klassiska kristna gudsbilden till att börja med, eller också tvingas han konstatera att hans Gud i själva verket är en svag stackare.

Lägg därtill att Kärnbos Gud knappast kan garantera ett rättvist slut på världsskeendet, än mindre något saligt skådande och evig lycksalighet. Ty kanske finns det rivaliserande andevarelser som ogillar Kärnbos Gud? Det skulle inte båda gott inför framtiden.

Vad teodicéproblemet alltså än har för lösning, handlar det inte om att Gud är svagare än vi trott. Om Gud finns över huvud taget, är Gud allsmäktig – Kärnbos Gud göre sig icke besvär. Men hamnar vi då inte i självmotsägelser eller andra logiska absurditeter?

Möjligen, men varken Kärnbo eller någon annan tänkare genom historien har hittills på ett övertygande sätt lyckats precisera vari de i sådana fall skulle bestå. Att Gud – kyrkans Gud – låter onda saker hända och onda människor hållas bevisar ju alls inte att han själv är ond. Han kan ju ha goda skäl att inte gripa in, även om vi saknar förmåga att urskilja dessa skäl.

Det förvånar mig att Johan Kärnbo inte verkar medveten om dessa ting. Men det spelar mindre roll. Lär av mig: Det är aldrig för sent att backa från en hypotes!

Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, Lunds universitet.