Debatt

På väg mot homogen kyrka?

Bör inte den bibliska tanken om ”alla tillsammans” också­ återspeglas i den lokala församlingens sammansättning? Det skriver församlingsledaren Conny Brännberg.

Församlingsplantering har åter hamnat högt på kyrkornas dagordning. Men det finns anledning att diskutera det övergripande syftet med att plantera nya församlingar, och att identifiera de krafter som driver på denna utveckling.

Den grundläggande frågan är om drivkraften är att skapa homogena församlingar. Principen om homogena kyrkor debatterades livligt efter att Donald McGavran, nestorn inom den vetenskapliga disciplinen Församlingstillväxt, empiriskt visade att en av de bärande principerna för en växande kyrka var homogenitet. Donald McGavran och senare Peter Wagner menade att kristna trivs bäst bland sådana som är lika dem själva.

I dagens diskussioner om statistik kring nyplanterade kyrkor menar många att den lilla och nystartade gruppen vinner fler jämfört med de etablerade kyrkorna. Siffror visar detta rätt tydligt. Men samma underlag visar också att exempelvis etniskt orienterade kyrkor tillhör de som lyfter statistiken. Ett sådant exempel är framväxten av afrikanska kyrkor, där etnicitet, stam och språk, helt stämmer in på McGavrans teorier.

Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder. De allra flesta bor i städer och där finns en massa människor. I dessa miljöer finns ett starkt fokus på församlingsplantering, medan vi på landsbygden snarare ser att en fusion av församlingar äger rum.

Men i spåren av urbanisering sker också en suburbanisering. När man flyttar till staden flyttar man gärna till en stadsdel där det bor människor av samma sort som den man själv identifierar sig med. Därför blir det rätt naturligt att också stadsdelskyrkor får en struktur av lika-tänkare.

Vad är då drivkraften för att bilda nya församlingar? De allra flesta nämner, som den viktigaste aspekten, att det handlar om att vinna människor, att nå den sekulariserade människan. Det låter bra att det är innehållet som är avgörande. Men det kan också finnas andra motiv som behöver granskas.

Ett sådant är åldersaspekten.­ Olika generationer har olika preferenser. Det som fungerar fullt ut för barnfamiljen kan upplevas som främmande för andra åldrar. Det som de seniora medlemmarna önskar attraherar inte de yngre.

Ett annat motiv kan vara formen för gudstjänsten. Många som lever i ett digitalt landskap förväntar sig häftiga inslag under gudstjänsten, medan andra anser att kyrkorummet ska vara en fristad där vila och kontemplation råder. Det avskalade kyrkorummet, där sakral konst lyste med sin frånvaro, gav en visuell kommunikation av ett helt annat slag än vad som förekommit i äldre kyrkor där kyrkomålningar kompletterat textens budskap.

Inte minst har musiken skapat debatt. Den hymnologiska traditionen har fått ge vika för en annan form av musik. Här används ofta termen lovsång och enbart själva ordet leder lätt till en debatt.

Om McGavrans tankar, som under flera år inte varit så tydliga i debatten, nu åter får en renässans, är då idén att kyrkan ska sträva mot homogenitet?

Men vad är den bibliska tanken? Är det att judar ska finnas bland judar och greker bland greker? Eller handlar det om att kyrkan ska vara ett alternativ till kotterier, mindre sammanslutningar, till likatänkande och i stället vara en allåldersomfattande gemenskap som samlar människor oberoende av till exempel ras, språk och socioekonomisk tillhörighet? En demokratisk kraft som samlar och påverkar det omgivande samhället?

Den himmelska visionen handlar väl om en stor skara ur alla folkslag, stammar, språkgrupper etcetera?

Men då vi firar gudstjänst och planterar församlingar tenderar vi att tänka mänskligt. Därför ser den goda medelklassen till att vara etniskt homogen och där socioekonomiska strukturer styr och håller samman. Det innebär exempelvis att den som avviker, kanske i form av missbruk eller partnerskap, inte anses tillhöra denna miljö. De bildar därför egna grupperingar.

Mycket tyder i dag på att det finns andra drivkrafter, rent mänskliga, som gör att man betonar formen för gudstjänsten, snarare än dess innehåll. Därför kan man till exempel i suburbaniseringen bygga församlingar som har en nisch att erbjuda, medan nischade församlingar aldrig kan överleva på landsbygden.

Men bör inte den bibliska tanken om – alla tillsammans – också återspeglas i den lokala församlingens sammansättning? Min slutsats är att vi snarare tror på den homogena än den heterogena kyrkan. Kanske inte i teorin, men i praktiken.

Conny Brännberg, fd pingstpastor, församlingsledare Skövde Pingst

Fler artiklar för dig