Per Ewert: Christer Sturmarks ilska om Svenska kyrkans film är felriktad

Att avgöra hur vi människor bör agera eller lagstifta utifrån kunskap om hur tillvaron fungerar är inte vetenskapens uppgift. Det skriver Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, kristen tankesmedja och forskningsinstitut

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Svenska kyrkan har tagit fram en film om tro och vetenskap, som förklarar hur tron och vetenskapen inte behöver vara varandras fiender, utan tvärtom kan understödja varandra. Det är ett alldeles utmärkt och välbehövligt initiativ.

Humanisternas ordförande Christer Sturmark, som själv medverkar i filmen, är dock upprörd, och ondgör sig på SVT Opinion över att filmen inte förmedlar samma hårda motsättning som han själv hävdar. Detta är naturligtvis inget man kan kräva när man intervjuas i en dokumentärfilm. Allvarligare är dock att Sturmark presenterar en alltför förenklad bild av vetenskapens väsen och uppgift.

Humanistordföranden menar att det i dag inte alls råder harmoni, utan tvärtom en stark konflikt mellan tro och vetenskap.

Visst har han rätt i att det finns personer som av olika skäl avvisar etablerade vetenskapliga rön. Sådana exempel finns bland bekännare inom alla religioner och livsåskådningar, och är inget grundläggande argument för att tron som sådan skulle vara vetenskapsfientlig.

Det är ju tvärtom ett väl etablerad historisk sanning att den moderna vetenskapen föddes och utvecklades i en starkt kristen kultur, som med forskningens verktyg ville undersöka det man betraktade som en rationell Guds skapelse.

Det Sturmark i sin artikel vänder sig mot är istället rent politiska och etiska frågor. Och det är här han går vilse i terminologin. Sturmark kritiserar att filmen inte lyfter det han menar är "antivetenskapliga konsekvenser" i exempelvis frågor om abort, stamcellsforskning och sexualetik.

Här finns ett behov av att hjälpa Christer Sturmark lite med att skilja olika discipliner åt. Naturvetenskapens uppgift är att undersöka hur tillvaron fungerar. Att avgöra hur vi människor bör agera eller lagstifta utifrån dessa fynd är däremot inte vetenskapens uppgift. För att göra dessa avvägningar behöver vi också lägga till en etisk dimension.

Låt oss använda ett av Sturmarks egna exempel som illustration: Han beskriver länder där kvinnor nekas abort på laglig väg (något som för övrigt gäller också i Sverige sista hälften av graviditeten), och att detta skulle ske på grund av "antivetenskapliga föreställningar om det befruktade ägget". Här blandar Sturmark avsiktligt eller oavsiktligt ihop korten.

Vetenskapen kan visa den oerhörda komplexiteten i det befruktade ägget och dess unika DNA, och hur detta ägg sedan utvecklas vidare fram till födseln. Vetenskapen har dock inga möjligheter att ge råd om vilket skyddsvärde denna varelse ska ha, sådana frågor måste vi komma fram till med andra medel än de strikt vetenskapliga.

Jag är inte heller övertygad om att vetenskapens rön om det ofödda människolivet leder i den riktning som Sturmark indikerar. Tvärtom berättar opinionsforskare att det är just den ökande vetenskapliga kunskapen om fosterutvecklingen som har fått majoriteten i den amerikanska opinionen att svänga över från pro-choice till pro-life.

Sturmark kritiserar också att homosexuella trakasseras i vissa länder. Han bygger dock detta ställningstagande på undersökningar om djurs sexuella beteende, vilket är en helt orimlig argumentation. En kristen grundhållning är att ingen människa bör trakasseras – oavsett egenskaper eller bakgrund. En sådan hållning bygger vi dock inte på zoologiska experiment, utan på en etisk regel om att jag bör älska min nästa som mig själv.

En vetenskap som inte samtidigt rymmer en moralisk diskussion kan bli farlig, ibland mycket farlig. Kärnfysik är kanske det tydligaste exemplet på detta. Energin från kärnreaktioner kan användas till att skapa elektricitet, men den kan också användas till att förinta mänskligheten. Det är bara om vi tar etiken till följeslagare som vetenskapen blir människans verkliga vän.

I Svenska kyrkans film pekar ateisten och fysikprofessorn Ulf Danielsson på att en orsak till att svenskarna ligger i världstopp, vad gäller att fundera över livets mening, kan vara att vi känner en vilsenhet. En form av tomhet i allt materiellt överflöd som den vetenskapliga revolutionen har gett.

Jag tror att det är en helt riktig analys, och jag tror också att religionen och den kristna tron är det allra bästa medlet för att fylla detta behov.

Per Ewert

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons