Radikala queerteorier i skolan

De strategier som nu håller på att lanseras i svenskt skolväsende handlar om att all identitet och sexualitet är att betrakta som flytande. Det bör problematiseras, skriver Olof Edsinger och Stefan Gustavsson.

Debatt

Just nu pågår ett socialt experiment i svensk förskola och skola, som vi som kristenhet har all anledning att problematisera. Det kallas för ”normkritisk pedagogik”, och lanseras på bred front av RFSL, RFSU och ett antal statliga myndigheter.

Sin grundläggande inspiration hämtar man från queer-rörelsen, och det man vänder sig emot är normbildning i allmänhet och heteronormativitet i synnerhet. Allt tal om ”normalt” och ”onormalt” ifrågasätts, och inte minst den så kallade tvåkönsnormen hamnar konstant i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Eftersom tvåkönsnormen är så djupt rotad i oss människor har det blivit viktigt att implementera normkritiken redan på förskolenivå.

I den statliga utredningen ”Jämställdhet i förskolan” (SOU 2006:75) konstaterades att ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt”. I offentliga dokument från exempelvis Skolverket och Diskrimineringsombudsmannen kan vi nu läsa om vad detta innebär.

I ”Lika rättigheter i förskolan” (DO 2015) får vi ta del av ett antal tips på hur man kan undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten” och ”att frågor som rör homo-, bi- och heterosexualitet på ett likvärdigt sätt blir behandlade och integrerade i verksamheten”.

Lärarnas riksförbunds studerandeförening (LRS) går steget längre. I lathunden Det öppna klassrummet uppmanar man alla lärare att sluta använda ord som ”grabbar”, ”tjejer”, ”mamma” och ”pappa” i klassrummet. Detta för att ”alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön”.

En liten minoritets önskemål ska alltså – om LRS får sin vilja igenom – diktera villkoren för såväl språket som förhållningssättet i skolan som helhet.

En bärande bjälke i det normkritiska tänkandet är att både det biologiska och det sociala könet är konstruerat. I tidigare nämnda utredning hävdar man att den ”nordiska synen är … att kön är en social konstruktion och att maskulinitet är föränderlig”. I texten används detta som argument mot att eftersträva fler manliga pedagoger i förskolan – en sådan strategi skulle nämligen befästa tvåkönsnormen!

För oss som kristna borde allt detta vara djupt oroande. Först och främst för att vi tror på en Gud som har ett syfte med de gränser och kategorier som han har byggt in i sin skapelse.

I Första Moseboken möter vi Gud när han skapar himmel och jord. Vi läser att han skiljer ljus från mörker, vatten från land och att han skapar växter och djur efter deras arter.

Om människorna står det att han skapar oss till män och kvinnor, att det finns en grundläggande komplementaritet mellan könen och att vi utifrån denna har blivit kallade att vara fruktsamma och föröka oss.

I tillägg till detta är betydelsen av vårt biologiska kön något som de flesta av oss uppfattar på ett rent intuitivt plan. Helt följdriktigt bekräftas ”tvåkönsnormen” av de flesta utvecklingspsykologer, till exempel inom den psykodynamiska skolan där man använder begrepp som könsidentitet, könsstabilitet och könskonstans – tillstånd som normalt infaller under förskoleåren.

Teorin säger vidare att det är först efter denna fas – då man ”bottnar” i sin identitet som pojke eller flicka – som det för majoriteten av barnen blir naturligt att agera könsöverskridande. Men dessa processer uppmanas man alltså att slå sönder i dagens förskola.

Som kristna har vi en självklar kallelse att stödja också dem som identifierar sig som hbtq. Men det måste finnas andra sätt att göra detta på än att anamma den normkritiska pedagogiken. De strategier som nu håller på att lanseras handlar ju om att all identitet och sexualitet är att betrakta som flytande, något som skapar problem för många unga som ska treva sig fram till en egen (köns)identitet.

För vår del är det inte långsökt att koppla samman vår tids normupplösning med den ökande psykiska ohälsan bland våra unga.

Vår uppmaning till Sveriges föräldrar är därför att läsa in sig på vad som håller på att ske på våra förskolor och skolor, och att därefter låta ansvariga chefer veta vad vi tycker om detta. Detta i enlighet med läroplanens första kapitel: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Olof Edsinger, författare till boken ”När minoriteten tar majoriteten som gisslan: Om identitet och sexualitet i queerteoriernas tidevarv” (SEA 2015)

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

Håller du med debattörerna?

Håller du med debattörerna?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Se tidigare frågor

Annons
Annons
Annons
Annons