Rune J Sjöström: Män i Bibeln levde i en machovärld men vi är inte ”skapelsens krona”

Med tanke på att "Internationella kvinnodagen" firades för en månad sedan är det inte av ringa intresse att studera könsrollernas betydelse som det presenteras i såväl Gamla som Nya testamentet.

Bibeln skrevs av orientaler och genomsyras därför rätt mycket av orientaliskt språkbruk och dito kultur. Även i Nya testamentet hålls det fast vid det, trots att det skrevs på grekiska. De bibliska texterna präglas genomgående av en tydlig mansdominans, som kanhända tycks lite väl framträdande och irriterande för en och annan läsare, dock med undantag av Treenigheten, vilkens ”mansbild” inte detta yttrande handlar om.

Nej, speciellt klart ser man mansdominansen beträffande den orientaliska kulturens kvinnosyn­ och kvinnans undanträngda ställning i det mesta som angick henne, i seder och bruk, status och familjeliv.

Det börjar redan i Bibelns första familj. Adam fick söner och döttrar, säger 1 Mos 5:4, men namnen nämns på bröderna, inte döttrarna.

Noa gick in i arken med sönerna Sem, Ham och Jafet, det gjorde också hans hustru och sonhustrur, men deras namn nämns inte. Beträffande uppgifter om åldrar, så är det männens som omtalas. Bland Bibelns alla kvinnor är Saras livslängd den enda som anges i siffror.

Bibeln talar mycket om förstfödd och förstfödslorätt. Det var en viktig social, religiös­ och juridisk institution i den bibliska historien. Den var reserverad endast för män. Ingen kvinna fick den ställningen, även om hon var förstfödd. Dog den manlige föräldern, så fick den förstfödde sonen hälften av arvet, och de övriga sönerna delade den andra halvan. Var den äldste den ende sonen, ärvde han allt.

Döttrarna var inte arvtagare, såframt de inte gifte sig med en blodsförvant. Vidare förekom en skillnad i samband med födslar. Föddes en son skulle modern vara oren, sanitärt indisponibel, i sju dagar, men hade en dotter fötts, så var hon oren dubbla tiden. Ingen förklaring ges till det. Mycket i Bibeln talar för att männen levde i ett nära nog slutet manssamhälle, en machovärld.

Det måste få vara någon måtta på trallen att mannen skapades först och är "skapelsens krona". Vore jag kvinna, skulle jag nog protestera mot den orättvisan, men fast jag är man så gör jag det ändå. Bröder, bröder, bröder – hela tiden bröder. "Hälsa bröderna", "Hälsa alla bröderna", "Frid vare med bröderna". Är det inte så vi läser? Där det står så handlar det om brev till församlingar, och vi vet att det fanns kvinnor i dem, kanske fler än männen. Så har det alltid varit, och är så än, att dryga hälften av våra församlingsmedlemmar är kvinnor.

Följande ord står i Hebreerbrevet: "Ty när Gud, för vilken allt är till skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom (Jesus) genom lidande, han som för dem till frälsning. Jesus som helgar och de som helgar är av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem för bröder". "Föra många söner till härlighet", vad säger vi om det? Frälsning har inget med kön att göra. Gud vill att alla människor ska bli frälsta och det behöver inte påminnas om att kvinnor också är människor.

Alla kristna är klara över att Bibeln framställer Guds kyrka på jorden som Lammets brud. Det är den starkaste bekräftelsen på att denna ”brud” inte enbart är bröder. Uppenbarelseboken talar om den stora skaran som ingen kunde räkna. ”Vilka är det, och varifrån kommer de?”, frågade en äldste Johannes. ”Du vet det”, svarade Johannes. ”De, som kommer ur den stora bedrövelsen, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”, blev den äldstes svar.

Där är ojämställdheten utraderad, och machobilden störtad. De jordiska begreppen har tagit slut. Det är inte vist att vänta till dess för att förstå Bibelns ord, som säger: "Här är inte man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus". Vi vet att Bibelns innehåll inte får ändras. Står det i grundtexten adelphós, för ordet bröder och adelphoí, för ordet bröderna, då ska det vara så.

Men det finns ett ord till, som man kan ersätta ordet bröder med, och det är, ”vänner”. Jesus bytte en gång ut ordet tjänare med att säga, ”Vänner kallar jag er”. Det kan inte vara fel att säga vänner, och inte bröder, utan att bryta mot grundtexten.

Rune J Sjöström­