Säg nej till sluttande planet

Statens medicinsk-etiska råd (SMER) samlas i dag, den 8 december, till sin årliga etikdag. På agendan finns en diskussion med avsikt att medverka till införandet av dödshjälp i Sverige enligt den så kallade Oregonmodellen.

Dödshjälpslagen i delstaten Oregon i USA innebär att en patient med en obotlig sjukdom kan få en dödlig dos av ett sömnmedel utskrivet av läkare för att sedan själv inta det.

I den svenska dödshjälpsdebatten har Oregonmodellen på sistone lyfts fram som ett oproblematiskt sätt att avsluta människors liv. Dödshjälpförespråkarna har numera i princip slutat framhålla dödshjälplagen i Beneluxländerna.

Orsaken till den ändrade inställningen är uppenbar. Ingen kan nämligen längre förneka att det sluttande planet är en verklighet i dessa länder. Det som började med endast obotligt sjuka med svåra fysiska plågor har stegvis kommit att omfatta målgrupper långt bortom de man ursprungligen tänkte sig.

I Oregon ska däremot allt gå rätt till, menar bland andra professor Staffan Bergström, som i Aktuellt har försäkrat att ”Oregonmodellen innefattar ett väldigt strikt regelverk... Något sluttande plan förekommer inte ... inga dementa, inga svaga ... man får inte dödshjälp om man har en psykiatrisk diagnos.”

Dessa uttalanden saknar verklighetsförankring. Det finns gott om dokumenterade exempel på missbruk och överträdelser, och det så kallade strikta regelverket kringgås gång efter annan. Här får det räcka med att visa på två exempel där målgruppen stegvis har utvidgats.

Lagen om läkarassisterat självmord i Oregon ska på pappret vara till för personer med en obotlig, dödlig sjukdom och med mindre än sex månaders förväntad överlevnad, något som säkerligen kommer att hävdas även på SMER:s etikdag.

Lagen har dock i verkligheten utvidgats till att även gälla kroniskt sjuka. Man väljer nämligen att tolka sexmånaders-kravet utifrån tillägget att den tidsperioden gäller ”utan livsuppehållande behandling eller medicinering”. Det innebär exempelvis att om en person med diabetes önskar få dödshjälp så är det bara att sluta att ta insulin. Utan insulin dör ju en diabetiker inom ett halvår!

Detta är inga spekulationer, utan framgår ur den officiella statistiken från Oregons sjukvårdsmyndighet från 2011 och framåt.

En annan viktig punkt i Oregons regelverk är att patientens läkare och en konsulterad läkare bedömer patienten som beslutskapabel. Patientens omdöme får därför inte vara försvagat av en psykiatrisk sjukdom.

I Kalifornien som nyligen har infört Oregonmodellen, ska detta dock inte gälla. De tänker erbjuda dödshjälp till patienter i sluten psykiatrisk vård, så länge de är fysiskt sjuka med ”sexmånadersprognosen”.

Här finns flera problem. Denna patientkategori är normalt inte i det skick där de bör fatta livsavgörande beslut, och detta är en klar utvidgning i tillämpning av Oregonmodellen. Psykvården i Sverige arbetar i dag också medvetet med suicidprevention, och ett system med läkarassisterat självmord skulle gå rakt stick i stäv med detta arbete.

Det sluttande planet är alltså högst verkligt även enligt Oregonmodellen. Det är knappast överraskande, eftersom inte heller Oregonmodellen svarar på frågan varför det överhuvudtaget bör finnas en gräns för dödshjälp. Så länge den frågan inte besvaras har lagstiftare visat sig ha oerhört svårt att ge skäl för bevarandet av en gräns när nya argument trycker på.

När lagen väl öppnar möjligheten för sjukvården att vidta en åtgärd med avsikten att patienten ska dö innebär det dels att en principiell gräns är passerad, dels att det helt enkelt blir omöjligt att argumentera för när dödshjälp inte skulle vara tillåtet. Historien och erfarenheten talar sitt tydliga språk. Detta är en dörr som inte får öppnas.

Magnus Göransson, överläkare, barncancerenhet

Bengt Malmgren, överläkare, psykiater

Tomas Seidal, överläkare, med dr.

Artikelförfattarna är fellows vid Claphaminstitutet.