Skillnad på kyrkan och på samhället

Det är sant att frikyrkans DNA består av ett socialt engagemang och en vilja att ställa upp för dem som har det sämre ställt, såsom Joel Halldorf förtjänstfullt påpekade i sin ledartext (Dagen 1/12). Men eftersom vi aldrig tidigare i vårt land upplevt den situation vi sett nu under hösten så är det även av intresse att lyfta andra perspektiv på detta DNA.

Parallellt med ett stort socialt engagemang har det alltid inom församlingarna även funnits en medvetenhet om vikten av ett gott förvaltarskap. Att vi är ansvariga för våra liv, våra handlingar och hur vi förvaltar det vi får oss anförtrott, på ett enskilt plan och på ett gemensamt. Lyfter vi frågan till nationell nivå så gäller den även hur vi förvaltar det land vi fått ärva av generationer före oss och vad vi på sikt överlämnar till våra barn.

I evangeliernas liknelser finns olika infallsvinklar. ”Vad ni gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt 25:31-46) är en text som inspirerat och genom tiden lett till många goda och osjälviska gärningar som hör medmänsklighet socialt engagemang till.

En annan infallsvinkel ger "Liknelsen om talenterna" (Matt 25:14–30). De som förvaltar sina talenter väl uppmuntras och belönas, den som är försumlig i sin förvaltning kastas ut. Mannen visste att hans tillgångar skulle omintetgöras om de hanterades på ett försumligt och aningslöst sätt.

Som politiker måste vi tänka på en systemnivå. Vi har som uppgift att klokt, långsiktigt och ansvarsfullt hantera medmänsklig hänsyn, att många människor söker sig hit för en tryggare framtid, men också att vi på sikt ska överlämna ett stabilt och fungerande samhälle till våra barn. Vi vill dessutom även kunna ta emot flyktingar om ett, två och tio år.

Vi lever i en värld som är organiserad efter nationalstaters gränser, det är den världsordning vi har att förhålla oss till. Det går inte att jämföra ett lands gränser med en öppen församling som välkomnar alla. De som har medborgarskap lever i ett upprättat samhällskontrakt med sitt land som innebär rättigheter och skyldigheter, vi betalar skatt för att kunna få samhällets stöd när vi behöver. I Sverige innebär detta relativt höga skattenivåer och en väl utbyggd välfärd. För att detta långsiktigt ska fungera krävs en balans mellan inbetalning via skattsedeln och uttag av välfärdstjänster.

Vi har tidigare inte tvingats ta ställning i frågan om vårt land och vår välfärd finns till för oss som är medborgare eller för flyktingar, för mängden människor som sökt sig hit har tidigare inte varit så stor. Nu tvingas vi däremot till obekväma avvägningar som vi tidigare inte behövt göra.

Vi behöver en mer levande debatt om hur mycket som är rimligt att vårt land kan förväntas hjälpa via skattsedeln. Det är inte alltid mest effektivt, det finns även starka hjälp-till-självhjälp-organisationer inom civilsamhället som är handlingskraftiga och kostnadseffektiva, pengarna blir väl använda och de kan vi som privatpersoner stötta. Inom kyrkorna finns en imponerande tradition att via missions- och utvecklingsarbete lyfta samhällen i tredje världen genom hjälp till självhjälp.

Joel Halldorf har således helt rätt i att det gäller att räkna med kraften i ett stort enga­gemang i civilsamhället. Vi inom KD återkommer ofta till denna dynamiska kraft och vi är på olika sätt själva en del av den. Men att som Halldorf hävda att "KD går på tvärs mot partiets väljarbas" när vi formulerar vad vi kallar "en flyktingpolitik med hjärta och hjärna" är att underskatta denn­a väljarbas.

Även inom denna grupp finns medvetenheten om att ett ansvarsfullt förvaltarskap är nödvändigt och att en aningslös försumlighet kan få förödande konsekvenser.

I en komplex och motstridig värld och tid behöver vi hjälpas åt att problematisera kring hur vi – på kort och lång sikt – förvaltar vårt land hållbart och ansvarsfullt. Det sker för våra barns räkning.

Eva Wallin, (KD) kommunstyrelsen Öckerö