Skydda liv i stället för gränser

"Aldrig mer" sa EU:s ledare efter den fruktansvärda båtolyckan utanför Lampedusa 2013. Men det händer igen, och igen. Bara i år kan uppemot 1 800 människor ha mött döden i Medelhavets djup, enligt medias rapportering.

De få överlevandes vittnesskildringar från den senaste och hittills största katastrofen vittnar om ännu en överfylld båt, där migranter suttit inlåsta under däck för att människosmugglarna ska få in så många som möjligt.

Helvetesscenerna som utspelat sig kan bara anas. Dödskampen när vuxna och barn dras ner i vattenmassorna kan vi inte ens föreställa oss. Förtvivlan och gränslös sorg har drabbat ofantligt många medmänniskor. Hur kan detta ske? Igen och igen.

Vi i Europa talar gärna och ofta om värderingar, om ett universellt människovärde. Medmänniskor har i alla tider flytt för att rädda sina liv, för att säkra sina familjer en framtid. Men i båtolyckorna på Medelhavet är de flesta offer för skamlösa profitörer och smugglare.

Vi reagerar men det räcker inte med reaktioner i form av tysta minuter. Handling förväntas och krävs – det skulle ju inte hända igen.

Massfattigdom, krig och förtryck i länder som Eritrea, Etiopien, Mali, Somalia, Nigeria, Sydsudan, Syrien och Irak har fått människor att i jakten på ett drägligt liv ta sig till Libyen för vidare färd mot Europa. Världssamfundets ansvar att resolut agera för att bekämpa fattigdom och förtryck är givetvis ofrånkomligt.

Att just Libyen utvecklats till transitland är ingen slump. I det maktvakuum som Libyen befinner sig i har laglösheten tagit över och människosmugglare fått utrymme att härja fritt.

Sedan Khaddafi störtades 2011 har Libyen befunnit sig i ett inrikespolitiskt sönderfall med två regeringar som gör anspråk på makten. Även andelen flyende libyer har på grund av den djupt förvärrade situationen ökat markant.

Italien har sedan länge högljutt försökt förmå EU och FN att inse allvaret i Libyen, men responsen har varit ljum. I denna stund väntar ett miljontal människor i det söndertrasade Libyen på att ta sig över Medelhavet.

Det finns all anledning att lyssna noga när italienarna varnar för ännu en krutdurk i EU:s närområde. Här bör Sverige vara pådrivande för att de FN-ledda fredssamtalen mellan de två rivaliserande regeringarna ska bära frukt, men också att vi parallellt stödjer landet att återta kontrollen över sitt territorium och från ISIL:s inflytande.

Den senaste tidens fruktansvärda båtolyckor visar att de farhågor som fanns när den italienska sjöräddningsaktionen "Mare Nostrum" tvingades avsluta sina aktioner i oktober förra året har besannats. EU:s så kallade "Tritonoperation" har arbetat utifrån mandatet att skydda EU:s gränser snarare än att rädda liv. "Vårt hav" kom i stället att bli "dödens hav".

Det är positivt att EU:s utrikesministrar nu aviserat att Tritonoperationen brådskande förstärks med livräddande funktioner och att Sverige är berett att stötta med resurser från vår egen kustbevakning.

Men så länge de lagliga vägarna till EU är få och människor fysiskt måste ta sig till ett EU-land för att kunna söka asyl, kommer människor sätta sig på skrotfärdiga och överfulla fartyg med livet som insats.

Vi kristdemokrater är besvikna över att Sveriges regering inte tillräckligt starkt tar ställning för hur människor på flykt ska kunna få fler lagliga vägar in i EU. Utan konkreta åtgärder kommer vi fortsätta förvisa människor till den farliga flykten över havet.

Kristdemokraterna har länge kämpat för möjligheten att via exempelvis ambassad i tredje land kunna ansöka om humanitära visum/nödvisum. Redan där skulle ett kvotsystem mellan EU:s medlemsstater kunna upprättas.

Alla EU:s medlemsstater måste ta sitt ansvar för medmänniskor som flyr undan förföljelse och förtryck. Dagens situation där i stort sätt bara Sverige och Tyskland tar ansvar är helt ohållbar. I dag tar endast hälften av EU:s länder emot så kallade kvotflyktingar genom FN:s vidarebosättningsprogram, det är förstås helt oacceptabelt.

När EU:s stats- och regeringschefer nu träffas för att slå fast en aktionsplan har Kristdemokraterna aviserat en så kallad avvikande mening i riksdagens EU-nämnd. Detta för att vi inte kan ställa oss bakom regeringens svaga yttrande om "lagliga vägar".

Vi har fått nog av symbolpolitik. Vi vill se handling.

Sofia Damm, KD, ledamot i Utrikesutskottet

Désirée Pethrus, KD, ledamot i Arbetsmarknadsutskottet och EU-nämnden

Roland Utbult, KD, ledamot i Socialförsäkringsutskottet