Stefan Holmström: Är Bonnier universalist?

Tack, Åke Bonnier, för att du vill fortsätta samtalet (Dagen 31 mars).

Jag tror vi är överens om mycket: Att samverkan med alla av god vilja är nödvändigt; att kyrkan står i skuld till andra trosbekännare; att mission inte får bedrivas med tvång utan endast som ett erbjudande genom bland annat vittnesbörd, tjänande och dialog; att det att Gud är ”större” och ”bortom” inte ska skapa ängslan utan tillbedjan.

Jag vill också försöka tyda allt till det bästa, även om jag gör fel ibland. Men för att kunna göra det behöver jag ibland fråga hur jag ska förstå det som sägs – och inte sägs.

Jag uppfattar att vi också tänker olika. Du skriver att "motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis betyda att bara en part har 'rätt'". För mig är det inte logiskt acceptabelt att båda alternativen för verkligt motsägelsefulla påståenden kan vara sanna: Antingen blir alla på något sätt saliga på sin tro – alternativt utan tro – eller så är en personlig relation till Kristus nödvändig för att bli frälst. Det kan inte vara både och utan att vi hamnar i ohållbara motsägelser, enligt mitt sätt att se.

Har jag förstått dig rätt om jag uppfattar det du säger som en form av universalism? Det vill säga att alla kommer med i Gudsriket utan att Jesus behövs, eller så att det Jesus gjort automatiskt tillräknas alla, eller så att alla religioner har sin väg till Gud.

Är det så utsagan att Gud är ”lika generös i frälsningen som i skapelsen” ska förstås? Jag har svårt att se hur vi kan belägga universalism om Guds ord är den avgörande normen för tro och liv, som vi som lutheraner menar. Nya testamentet lovar inte någonstans frälsning utan Jesus Kristus.

Bibeln skiljer på Guds skapelse­givna omsorg om alla och på Guds frälsande nåd som kyrkan i sitt missionsuppdrag har att förkunna för alla.

Samtidigt vill jag säga att tron på Jesus inte räddar för att jag tror rätt utan för att Gud räcker oss sin nåd genom Jesus. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." (Joh 3:16)

Denna räddning genom korset målas i Guds ord med en rad olika motiv av Kristus som befriare, segrare, försonare och soningsoffer, därför att detta är så stort och mångfacetterat, så underligt och underbart, ja ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat.” (1 Kor 2:9)

För mig är kyrkans tro genom alla tider det avgörande: i Bibeln finns en frälsande uppenbarelse, ett tilltal från Gud – inte bara ett tal om Gud – som ger människan möjlighet till en räddning som annars inte vore tillgänglig.

Detta tilltal är inte främst upplysning utan en tillsägelse av förlåtelse och nåd. Det är detta som är evangeliets kraft: När det når fram till en människa – som kanske har gett upp om att själv kunna klara sin räddning, genom tanke, moral eller religion – har det makt att skapa en frälsande tro.

Som Paulus skriver i Rom 1:16-17: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.” Det är det jag skulle vilja fira vid Lutherjubileet nästa år.

För att inte riskera att jag har förstått dig fel eller inte tytt det du sagt till det bästa så upprepar jag frågan: Menar du att människor av annan tro behöver och har rätt att få höra detta evangelium om Jesu död och uppståndelse?

Låt mig till sist få citera en lovprisning som berör mycket av det vi diskuterar. Den är också hämtad från Romarbrevet, Paulus missionsbrev till de kristna i Rom, där avslutningen lyder:

”Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd, men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.” (Rom 16:25-27)

Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS